- Project Runeberg -  Svea folkkalender / 1901 /
226

(1844)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Antingen — eller. Berättelse af Elisabeth Kuylenstierna

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

»Du följer väl med Tord hem igen.»

»Nej tack, jag har en del att läsa hemma.»

»Tänker du bo kvar där i pensionatet ända tills du
gifter dig?»

»Antagligen.»

»Ja, det vet jag bara, att i min ungdom skulle det
inte ansetts passande. Adjö, kära barn! — Tord, du dröjer
väl inte så länge, min gosse?»

»A nej då. Klockan är ju bara litet öfver sju. Vid
niotiden är jag säkert hemma.»

Edith gick före ned för trapporna, det var som hon
ej fort nog kunde komma ut i friska luften.

»Låt oss gå upp till Skansen,» sade hon, »där kan
man alltid finna en fridlyst vrå.»

Tord ropade an en droska. Under åkturen talade
de endast om likgiltiga saker, ehuru Tord hela tiden kände
allvaret som en onaturlig tyngd pressa ned all glädje, och
flera gånger, när han mötte Ediths blick märkte han ett
underligt, beslutsamt uttryck i den, som han ej förstod.

Hon besvarade ej i allmänhet hvarje hans smekning,
det hade han kunnat vänja sig vid, men när han i kväll
ville sluta henne intill sig, satt hon helt stel, nästan
okänslig. Han skulle ha frågat, om — han icke varit rädd.

Det var vid Skansens strandväg de satte sig. Det
hade redan börjat skymma på och Djurgårdsbrunnsviken
låg där framför dem som höljd i en grå slöja. Edith satt
och såg tyst mot den vemodsfulla höstbilden; den hade
detta trista, förfrusna i färgen, som gör ondt likt ett
obarmhärtigt dödsbud från hvad man nyss skådat lefvande
och fagert. Hon fick plötsligt tårar i ögonen, men
behärskade sig; en måste alltid vara den starka, och nu var
den uppgiften hennes.

»Tord,» sade hon lågt, »när skola vi gifta oss?»

Han ryckte till och flyttade sig nervöst på bänken.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 23:22:54 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svea/1901/0243.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free