Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Källorna. Berättelse af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som gjorde första rörelsen, hvilkenderas tårar lockade den
andras med sig; famn mot famn vaggade de bvarann och
sin gråt och sin försoning. Och emedan det skett utan
ett ord, hade det heller intet af ordens begränsning. Från
de djupaste djupen kom det omedelbart och oändligt.
När de sågo upp, arbetade faderns spett lika muntert
klingande. De gingo hand i hand som barn fram till
honom. Han såg på dem och nickade, som om han
mötte just hvad han tänkt sig skola möta, lyfte så handen
till ett tecken att vänta ett ögonblick, böjde sig ned och
bände mot jorden. En stor sten rullade framför dem
nedför sluttningen, ett plaskande muntert läte trängde fram.
Grels släppte sitt verktyg och drog dem intill sig,
stod rak och leende med klara ögon och ett ljust befriadt
ansikte bredvid deras. En stråle steg bubblande och
lysande i solen mellan deras fötter, vattnet sprang upp en
aln ur marken för det underjordiska trycket, stänkte på
deras kläder, föll ned och rann vidare som en bäck i
blommor och gräs. Som en sång bröt strålen fram, frisk
och omedelbar, och det första flödet, ännu litet grumligt
af lera och sand, blef med ens klart och gnistrande, det
vackraste där fanns på hela den vackra jorden.
De stodo och sågo därpå i stilla förundran, hand i
hand. Med blicken sänkt för solljuset drömde de ut mot
älfvens blåa vattenspeglar, där vägen gick mot deras hem
och framtida lif.
Och så lämnade jag dem.
Per Hallström.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
