Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gamla Gossen. En äktenskapshistoria från Birma af Jane Gternandt-Claine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
något, som ligger honom så fjärran som hvarje tanke på
pengar, är det värre än alit annat.
Inte yttrade han många ord på senare tiden, han
som aldrig gjort annat än pratat förr, och inte fanns det
något att anmärka på heller. Riset stod kokt och
kryd-dadt, och han rågade tallrikarna, så fort han såg sin fru,
rummet var sopadt och fejadt, och det enda hon hade att
göra var att äta och sofva — var det ett lif?
Ibland iddes hon inte se åt Gamla gossen. Han hade
inte öga för annat än vattenkannan och en säng med
rädisor, som skulle skuggas och ansas på alla vis, och
om han också satt och åt, for blicken omkring i täppan
som en eldfluga. Det var en brådska, som kunde göra
en sjuk, och många gånger tyckte hon att det fladdrade
svart ikring vadorna på honom, fast han gick i sin
vanliga, röda sidenkjol, men det var väl det där sättet att
jäkta och jäkta och aldrig unna sig någon smula ro. Han
hade lagt bort att le. Sådant hade han inte tid till, men
fram emot kvällningen gick han ibland och suckade och
strök en tår ur ögat. Det var när han såg lilla fru Hvit
vandra in till staden — hon vände sig aldrig mera om
och nickade till honom. »Det är lönen för min möda,»
tänkte han, men i detsamma grep han vattenkannan och
sprang bort till rädisorna. Den tid han var ung och kär
var förliden. Han hette inte Pe Veh, men han hette
Gamla gossen, och det var ordning, reda och allvar i
hans hus.
Allt var annorlunda, icke minst fru Hvit. Hon stack
inte längre blommor i håret och skrattade inte, när hon
strödde ut ris till hundar och kråkor. Hon dansade aldrig
mera, och när hon såg andra kröka armar och ben och
åbäka sig, som det ibland kunde falla hennes mor in att
göra, för att visa hur ungdomligt lätt och ledig hon var
vid trettioåtta års ålder, bar det henne riktigt emot. Allt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
