Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Två hjältelif. En skiss af Mathilda Roos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TVÅ HJÄLTELIF
143
sande, tornet skälfver vid det lössläppta elementets raseri
... Då ljuder hans stämma, öfverröstande storm och lågor,
bortjagande misströstan och vankelmod; åttioåringens öga
blixtrar som en falks, då denne ser ut i rymden efter
sitt rof, han, den snillrike mannen, den grubblande tänkaren,
kämpar som brandsoldat i lågorna, styr släckningsarbetet,
kommenderar folkhoparna, strider på lif och död för att
rädda det älskade gudshuset från undergång. Andfådda
budbärare komma och förkunna att hans eget hus brinner,
att det lifslånga arbete, som gömmes därinne, hotar att
bli lågornas rof. . . Kanske darra då också hans väsendes
grundvalar, kanske svikta för ett ögonblick hans tros pelare,
kanske hör han midt under eldens fräsande en röst ur
dessa själens smygvrår, där människan så ofta begår
förräderi mot sig själf: »Skona dig ... skona dig ... rädda
den ära som skall öfverlefva ditt korta jordelif och som
ännu drömmer bland halfskrifna blad» . . . Men han lyssnar
ej på den förrädiska stämman, hans väsendes okufliga
riddar-kraft reser sig likt en böjd fjäder, som stark och spänstig
springer upp igen.
Han är en stor man, en hjälte, en ära för sitt land,
hans namn lyser i Sveriges historia som en aldrig
slocknande fyrbåk genom tidernas skymning . . .
Ett århundrade slår sina böljeslag mellan den brand,
då flammorna susade kring Uppsala domkyrkas tinnar och
en annan brand långt ner i den småländska skogsbygden,
en brand, beskådad blott af en liten hop ångestfullt
kämpande människor, en brand, glömd för längesedan, aldrig
tecknad på häfdernas blad. Det är ett hem, som brinner
till grunden, ett hem fullt af trefnad, glädje och välstånd.
Fåfängt kastas vattenstrålarna mot de rasande lågorna, den
mörka vinternatten är fylld af ett sken som släcker
stjärnornas glans, af en rök som sveper moln in i skogarnas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
