Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Drottningen. Saga af Anna Wahlenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Behagar inte ers höghet taga min häst?» frågade
den närmaste af kavaljererna och förde fram sin
springare.
Men prinsen slog kavaljeren på axeln och sköt
vänligt bort honom.
»Skulle en af er, ni som varit mina trogna
kamrater i fred och ofred, gå till fots medan jag rider,»
sade han. »Nej, det blir ingenting af! Men hör efter
i bondstugan därborta om man inte har en kamp att
låna oss.»
Kavaljeren red bort till bondstugan, som låg strax
bredvid, och kom snart igen med en stor, grof
bondhäst, lurfvig, oryktad och ful, som sådana bruka vara.
Och sedan han suttit af tog han sadeln från den halta
hästen, lade den på den lånade och ville svinga sig
upp för att lämna sin egen åt prinsen. Men då sköt
denne undan honom ännu en gång.
»Det är mig olyckan händt. Därför är det jag
som skall bära den,» sade han. »Det är jag som skall
rida Lurfvenpäls.»
Därmed kastade han sig upp, fattade sin haltande
häst i tygeln och red bort i spetsen för sin uppvaktning.
Men där han hög, rak och frittblickande satt på
den fula, grofva hästen syntes han den lilla
adels-jungfrun skön som en uppenbarelse. Aldrig tyckte hon
sig ha skådat en härligare syn. Ädel, kunglig,
oförliknelig var han, och hon visste att hon hädanefter
skulle tänka på honom hvar dag och hvar stund af
sitt lif.
Hon reste sig och gick hemåt mera drömmande
än vaken. Och så gick hon fortfarande då hon kom
upp på sitt rum och medan hon klädde sig i sin hvita,
silfverstickade dräkt och flätade pärlsnodderna i sitt hår.
Först då en tärna kom och knackade på dörren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
