Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Björnstjerne Björnson af Carl Rupert Nyblom. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ropen brusade, och det hela blef för hans ögon en
lefvande fors af hänförelse. Allt var storhet och sol.
Med den stora synen för ögonen satt han i bön till
Gud, att han måtte få »blive digter». Han hade haft
känslan däraf redan förut. Men nu kom, tyckte han,
nya krafter med nytt lif. Uppfylld af denna
diktar-längtan, gick han under mötesdagarna i Uppsala från
intryck till intryck, och slutligen kom det det sista,
afskedets. Med sin värd under armen tågade han i
studentvimlet ned till ångbåtarna genom en hälsande,
viftande, blomsterkastande mängd, då plötsligt nere vid
bryggan en ung »jente» träder fram och räcker honom
en lagerkrans. Han for ett par steg tillbaka . . . Var
hon en »folkgenius», som ville fästa ögonblickets
upp-brusning i hans själ till allvar och arbete i det, han
bedt om, och göra afskedsstunden till summan af alla
intryck? Han stod som fastnaglad på stället och hon
förlägen öfver hans förlägenhet, utan en aning om,
hvad han stod och tänkte på, fumlande med hennes
krans mellan sina händer. Då han nu nästan barskt
frågade henne, hvarför hon just gaf honom kransen,
blef den lilla rädd och ett par tanter måste fram med
den upplysningen, att de hade sagt, hon skulle ge den
åt den norska student, hon tyckte mest om. Hvem
kunde säga, hvarför hon just kommit till honom? Nog
af, han tog det så, som om en högre makt drifvit
henne därtill: han satte kransen på sin »hue», lika
säker, som om den räckts åt honom i en dröm, och
han vaknat med den i händerna.
Detta lilla poetiska och, om man så vill,
betydelsefulla äfventj^r synes mig passa godt att påminna om
nu, då skalden på sin sjuttioårsdag står på höjden af
sin lefnadsbana, ännu sysselsatt att dikta och forma
med en ifver, som vittnar om ungdomstidens löfte och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
