Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Påskägget. En historia från Abruzzerna af Ernst Lundquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mig genom er godhet. Utan er hade jag måst ge mig
härifrån skymfad, utskrattad, skamfull som en pryglad
hund . . . utan er hade jag aldrig fått visa min
födelsestad, att lilla Irene Perretti verkligen duger till något.
Skratta nu inte åt denna lilla minnesgåfva, som jag
ber er ta emot, inte för dess värde, utan bara för att
göra mig en glädje . . . jag har förfärdigat den själf
så godt jag kunnat i går och i natt. . . det är det enda
handarbete jag kan, min stackars mor lärde mig det,
då jag var liten ...»
Därmed ryckte hon bort silkespapperet och räckte
mrs Whitefield ett stort påskägg, förfärdigadt af
ståltråd och rödt siden, broderadt med guldpärlor och
paljetter, ett vidunder af fulhet och dålig smak. Mrs
Whitefield tog det, och medan hon stod där och höll
det och ej kunde få fram ett ord, brast isskorpan
ändtligen inom Harriet som genom en explosion, hon
kastade sig i den lilla italienskans famn, kysste henne
på bägge kinderna och utropade:
»O, hvad jag ångrar mig . . . hvad jag ångrar mig,
att jag inte gick på teatern och såg er spela!»
Det gick som ett solsken öfver aktrisens ansikte.
»Tack för det ordet, signorina! Och tack för
allt! För er oändliga godhet! Nu väntar min man.
Addio! La madonna vi benedica ...»
Och så var hon borta.
Men då mulorna trafvade utför gatan med
direktören och hans fru, stodo de bägge engelskorna på
altanen och viftade med sina näsdukar, så länge det syntes
en skjmit af vagnen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
