Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hum mildt hon ler i höstens stund,
Då sin krans af gyllne ax hon binder!
Äfven i sin hvita vinterhufva
När hon sofver, hjertans täck hon ar,
Lyst af månens lampsken — ack, det ljufva!
Mången har i mindre blifvit kär.
Edens rosor bär hon ej — man klagar;
Dertill har hon sina goda skäl.
Medge blott: hon bär sin ålder väl
Och ej saknar sina vackra dagar.
Hon har fel; om dem hon hörs förklara:
»Du, som klandrar mig, besinna dock,
Att, om sjelf du vore bättre bara,
Vore gamla jorden bättre ock.»
Dödskallen.
På kyrkogården en gång,
I midsommarnatten vid trastens sång,
Jag såg,
I en rosenbuske en dödskalle låg.
Der föllo dess mörka, skuggande blad
Kring kala hjessan som lockars rad;
Två rosor, som böjdes för nattlig vind,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
