Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och en Eneväldig Gud; men derhos den blidkande,
den förlikande, den älskande Guden, hvaremot
Oden fruktades som den Stränge och Rättrådige,
hvilken straffade werlden efter sin Lag[1]. At en
Medlare fans nödig, war ej underligt, emedan man äfven
trodde, at et Almänt förderf, et Almänt fall,
herrörande af Ursprånget til alt Ondt, hvilket war
snörrätt emot Ursprånget til alt Godt[2], hade kommit
[1] Scheffer. Ups. Ant. c. 7. it. Andr. Boll.
Diss. de fatis Relig. in Svec. Ups. 1700. Dan
Solander. Diss. de Relig. vet. Goth. Ups. 1697.
[2] Edda och Voluspa tala tydeligen om tvenne ursprång
til alting, til alt godt och til alt ondt (cfr. O.
Nording. Diss. de Edd. Isl. Ups. 1735.): det förra kallades
wäl Musspel och beskrefs som en stad, hvilken war
lysande af evigt lius och så ren, at ingen kunde komma
dit, utan Gudarne. Staden regerades av Surter (Pers.
Syre, Gud. v. Lund. Zam. c. 5. §. 22.), som förer
glödande svärd och skal på yttersta tiden gå ut at kriga
och segra, upbrännandes werlden med eld (Edd.
Mythol. 4); men den, som troddes stifta alt godt på
jorden, kallades Baldur hin gode, (Edd. Mythol. 20. 43.)
eller Ha-Bolder, som svarar emot Grækernes Apollo:
det senare kallades wäl Niflheim, som war upfyldt med
största köld, mörker och qval (Edd. Mythol 4.)
men uphofsmannen til alt ondt och sielfve Gudarnes
förförare kallades Loke eller Utgarda-Loke (Edd.
Mythol. 27. 39.), utan tvifvel den Lycaon, som Ovidius
omtalar (Metam. L. 1. fab. 6.) Denne Loke sades hafva
aflat tre barn med sin hustru Augerboda (ånger och qval):
Det första Fenris-Ulfven (diefvulen), det andra
Jormundgander eller Midgards-ormen (synden), det tredie Hell
(helvite, Hecate, Proserpina). Gudarne kastade bort
dessa barnen (Edd. Mythol. 28.): Fenris-Ulfven bet
wäl handen af Guden Tyr eller rättare Thor, men blef i det
samma af honom bunden med det Gudomeliga bandet,
hvaruti han tiuter och spratlar grufveligen intil werldenes
ända, efter Gudarne innom dess ej wilja wanhedra sin
Domstol med hans blod (Edd. Mythol. 29.): Han är
blifven Odens skattdragare (Edd. ib.). Midgards-ormen
kastades i hafvets diupaste botnar, der han ligger kring
alla länder i werlden och biter i sin svans (Edd.
Mythol. 28.). Hell wräktes i afgrunden, dit alla troddes
komma, som ej dogo för wapn &c., utan bara af ålder och
siukdom (hvaraf Hel-fot är kommit). Hels Palats
kallades Elände, Bordet och des tilhörigheter Hunger,
Tienstefolket Senfärdighet, Ingången Fäll, Sången Lång-fot,
Hushållningen Olydna &c. (Edd. ib.). Heli afmålades
mycket grof, bister och svartlett.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 23:25:54 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svearikehi/1/0173.html
