Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Min barndom i allmänhet betraktad. Början af skolpojkåldern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
då vi ej mycket träffades, men sedan kom en annan tid, då
barndomsvänskapen upplifvades och jag åtnjöt mycken glädje,
vänskap och gästfrihet i hans hvardagstrefliga umgänge. Såsom
gossar trifdes vi godt med hvarandra, ehuru lynnena
voro olika; han var sangvinisk och känslofull, jag var lugn
och ansågs hafva ett flegmatiskt sinnelag. Han grät tidt och
ofta, jag fälde nästan aldrig en tår. Men vi voro godsinta
gossar, och han blef icke misslynt, när jag skämtade med
honom för det han var så känslosam. Och eljest voro våra
tycken de samma; vi voro roade af läsning och hade icke svårt
att lära oss våra lexor. Det fans hos Göran Stenman en i
hög grad trofast kamratvänskap. Jag tackar honom inför
Gud, ty jag vet, jag såg, jag erfor, att han var mig i alla lifvets
skiften verkligen och varmt tillgifven.
Rektorn eller, såsom han sedermera titulerades, pastor
Stenman var en man med sundt omdöme och en ren karakter,
en rättskaffens prest och en kärleksrik ungdomslärare, äfven
intresserad i litteratur, och egde en för hans lefnadsvilkor ej
obetydlig boksamling. Ett hufvuddrag i hans karakter var
en hög grad af anspråkslöshet, en stor obenägenhet att träda
fram för verlden. Hans hustru var ett bland de exempel jag
har sett, att ett fruntimmer kan besitta verklig bildning utan
att ega förfarenhet i den granna verldens talanger. Många
äro de, som hafva stort skäl att med tacksamhet ihågkomma
pastor Stenman och hans maka. Ty deras hus var i trettio
år ett verkligt föräldrahem för andra familjers barn. Der voro
gossar i skolåldern inackorderade, den ena generationen efter
den andra, så att när jag efter några och tjugu års förlopp
besökte Stenman och hans maka på deras gamla dagar, såg
jag der en uppväxande krets af gossar, som läste sina lexor
alldeles på samma sätt, som jag hade läst på en tid, som då
var blifven en forntid för mig. Det Stenmanska huset var
vidt berömdt för den förträffliga omvårdnaden samt god undervisning.
– För mig kunde inackordering ej komma i fråga,
då jag hade mitt eget föräldrahem i samma stad; jag gick
till och ifrån, med bestämda lästimmar. Jag omfattades med
öm tillgifvenhet, hvilket utgör ett af mina käraste minnen,
hvarmed förbinder sig tacksamheten för den verkliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
