Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XVI. Min lefnad såsom professor i Upsala 1862 - 1881
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lasarettsläkaren v. Unge — sysselsatt att med god framgång
utöfva sitt yrke, detta var en syn, som uppfylde mitt hjerta med
den lifligaste glädje. Från Norrköping gick färden genom
Östergötland till Motala, der jag väl sedan gamla tider var
väl bekant med den natursköna belägenheten, men jag ville
nu se den nya staden. Jag hvilade der öfver natten, men på
följande morgonen gaf jag mig ut på slingrande vägar och
stigar, på sätt sig låter göra med begagnande af ett utbredt
jernvägsnät. Jag for från Motala till Hallsberg, kom der in
på vestra stambanan och på derifrån utgående banor, så att
sedan jag på morgonen uppstigit i staden Motala, lade jag
mig på aftonen att hvila i staden Nora. Dit ville jag komma
för att derifrån komma in på den s. k.
Frövi—Ludvika-jernbanan, som skulle föra mig till »Bergslagernas jernväg», hvilken
jag ämnade beresa. För detta ändamål fordrades dock att
på skjutskärra tillryggalägga det ej särdeles långa vägstycket
mellan städerna Nora och Linde, men från Linde fans
jernväg till Ludvika, der jag ämnade stanna några dagar. Jag
hade nemligen fattat en kanske något opraktisk idé, att lefva
ett eremitlif på Ludvika hotel en eller annan dag under
sysselsättning med promenader i den omgifvande landsbygden
och läsning i medförda böcker. Men deraf blef intet. Ty vid
ett i prestgården aflagdt besök blef jag der qvarhållen, men
vistelsen i Ludvika blef icke derigenom förkortad; den blott
förvandlades från ett ensligt lif på ett hotel till ett familjelif i
ett det mest gästvänliga hus. Promenaderna utsträcktes med
en ångbåtsfärd till Grangärde, hvilken ort jag gerna ville återse
efter några och trettio års förlopp, sedan jag der reste fram
år 1843. Återfärden från Grangärde till Ludvika skedde på
landsvägen. Jag fann denna väg omlagd, de rysvärda
backarne voro försvunna, men de herrliga utsigterna öfver sjön
Vessman voro med det samma förlorade. Slutligen begaf jag
mig från Ludvika på Bergslagernas jernväg och derifrån ut-
gående bibana till Säfsnäs socken i Dalarne, der ett gästbesök
förestod på Fredriksbergs bruk, hvars egare, August Sundin,
var en gammal bekant från studenttiden. Trefnaden der var
mycket god, och vistelsen räckte tvenne dagar.
Men derefter följde hvad jag ville kalla den andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
