Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berättelser ur Sveriges sagoålder - Sagan om Starkodder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
söner kunde sedan ej stå Gjukungarne emot, utan togo
äfven till flykten.
Norna-Gest, som berättade om denna strid för konung
Olof Tryggvasson i Norge, tillägger, att han, som
var med vid Jarnamodir, upptagit den ena tanden
och skänkt den till en kyrka i Danmark, der den
då brukades som kläpp i en af klockorna.
Ännu ett nidingsdåd veta sagorna att förtälja om
Starkodder. Den skepnad Thor skipade honom skulle gå i
fullbordan. Vikars död blef ej det enda nidingsdåd,
hvaröfver Starkodder skulle sörja. Han mördade,
köpt med guld, en konung Ale, som inkräktat Upsala
tron, och regerade der i 25 år. Konung Ale var en
gång i badet, när Starkodder kom in och gaf honom
banesår. Detta var ett lönnmord, och öfver intet
sörjde Starkodder så mycket som öfver detta. Hundrade
striders segrar, hela hans återstående lif, hvarunder
han ständigt sökt faror och gaf mandomsrön i de
svåraste värf, kunde ej ur hans minne, ur hans samvete
utplåna den skymf, han tillfogat sig sjelf genom
mordet på kung Ale. I stridernas dån, i stormens gny,
då hans drakskepp tumlade omkring bland vågorna, vid
gästabudsbordet eller när han var ensam – öfverallt
förföljde honom det hemska minnet af en lömsk och
feg handling.
Och döden, som han sökte, tycktes undvika, tycktes
gäcka honom. Ur de farligaste strider gick han med
seger. Gammal vorden, bräcklig och nästan blind gick
hjelten slutligen omkring med guldet, som han fått för
sin herres mord, i en påse på ryggen, sökande att för
det finna någon, som ville blifva hans baneman. Han
träffade då en afton en man vid namn Hother, hvars lif
Starkodder en gång räddat, men hvars fader fallit för
hans svärd. Hother ville ej höra talas om att blifva
dens baneman, som räddat hans lif, men då Starkodder
sade, att han dödat Hothers fader, måste Hother följa
den gifna lagen, som bjöd hämnd för en frändes mord,
och fick så hjelten sin bane.
Som man lätt finner, tillhör Starkodder helt och
hållet sagan, och man kan väl säga, att han i sin
person är en spegelbild af den hedniske nordbons
lif. Sagan har som vanligt tillagt honom den ena
bedriften efter den andra, utan afseende på tid och
rum, och gifver honom till och med en ålder af 300 år
för att kunna låta honom uppträda vid de vigtigaste
tilldragelser, som hon mindes. Men ett sant och
lefvande uttryck för ett krigiskt och dödsföraktande
folk är han. Obändig, vild, till och med grym, men
högsint derjemte och mäktig af stora uppoffringar
för ett gifvet, bestämdt mål – sådan var andan hos
Nordens folk och sådan var Starkodder. Folket kände i
honom igen sig sjelft. Och hans sorg öfver det dåd han
begått, hvad är det annat än en klagande ton, sprungen
ur folkets eget bröst, en medveten klagan öfver
att rostfläckar kunna angripa det blankaste stål?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
