Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berättelser ur Sveriges sagoålder - Olof Skötkonung och Olof Haraldsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jag den med mig hit.» Han framtog med detsamma 10
marker silfver och hälde i Gissurs sköte. Konungen
sade: »Få äro de på en lång tid nu, som hafva fört
sådant till oss från Norge. Du skall derför hafva
stor tack, Hjalte. Men penningarna skall du behålla
som en vängåfva af mig och dertill min vänskap.»
Hjalte tackade konungen med många ord, och kom han
sedan i ännu större gunst.
Sedan Hjalte sålunda kommit på den bästa fot med
konungen, sökte han äfven att närma sig Ingegerd. Han
sade till skalderna, att han hade helsningar och
vårdtecken till henne, och frågade dem, huru han
skulle komma til tals med konungadottern. Skalderne
sade, att det var en lätt sak, och några dagar
derefter förde de honom till hennes hus. När de
kommo dit, sutto hennes hofmän till bords och
drucko. Konungadottern tog väl emot de inträdande
skalderna, hvilka hon kände. Hjalte trädde fram
för henne, helsade från jarlens hustru Ingeborg
och lemnade henne de vårdtecken, Ingeborg hade
lemnat honom, sägande, att hon hade anbefalt honom
i konungadotterns beskydd. Ingegerd mottog hans ord
med välbehag, försäkrade honom om sin vänskap och
lät på det bästa undfägna honom och skalderna. De voro
länge hos Ingegerd, och allt medan samtalade hon med
Hjalte och frågade honom om alla slags nyheter. Vid
afskedet bad hon Hjalte ofta återkomma och samspråka
med henne.
Hjalte gjorde så och dervid fick han tillfälle att
komma fram med sitt egentliga ärende, spörjande, hvad
hon trodde hennes fader skulle svara dertill. Ingegerd
afrådde alldeles Hjalte att säga något härom till
konungen.
Men en dag, då konungen var upprymd till sinnes
och mycket glad, vågade Hjalte väcka tal om den
saken. »Här är allt präktigt och härligt att skåda»,
sade han, »och väl finner jag, att de hafva talat
sant, som sagt, att ingen konung i Nordlanden kan
derutinnan mäta sig med dig, konung. Men det är
stor skada, att det skall vara så svårt att komma
hit för oss, ty vägen är lång och full af faror,
först det stora hafvet, och så den osäkerhet, som
är att färdas genom Norge för dem, som ämna sig
till Svearna. Men finnes då ingen, som vill bringa
förlikning i stånd mellan dig och Olof digre? Så väl i
Norge som i Vestergötland hörde jag mycken talan om,
huru alla önskade fred. Man sade till och med, att
Norges konung sjelf yttrat den önskan att sluta fred
med dig, och helt visst inser han, att hans makt är
helt mindre än din. Slutligen hörde jag äfven talas
om, att han tänkte fria till din dotter Ingegerd för
att säkert stadfästa förlikningen. Och förståndige
män säga derjemte, att hän är en utmärkt man.»
»Sådant tal», svarade konungen och blef med ens helt
allvarsam, »skall du icke föra, Hjalte. Dock vill jag
ej taga illa upp de ord du sagt, ty du visste ej,
att et voro förbjudna; men det må du veta, att jag
vill ej i min hird höra den tjocke mannen kallas
konung. Mindre värd är han ock, än hvad som många
söka utsprida, och för ringa att blifva min måg.
Hvar efter annan hafva mina fränder varit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
