Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berättelser ur Sveriges sagoålder - Olof Skötkonung och Olof Haraldsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
konungadömet med edert samtycke går till annan ätt,
och månde det bättre lyckas.»
Nu förde Arnvid och Freyvid fram den unge
konungasonen, och alla helsade honom såsom konung,
gifvande honom namnet Anund, ty det utländska och
kristna Jakob kunde de icke lida.
Den nye konungen utsåg derpå sin hird och valde
sig höfdingar, hvarpå han upplöste tinget och
hemförlofvade allmogen.
Konung Olof hade emellertid samlat mycket folk omkring
sig, och nu stämdes möte mellan båda konungarna. På
detta möte kom man öfverens om, ätt Olof skulle vara
konung och styra riket under sin lifstid, men göra
fred och förlikning med Norges konung och alla dem,
som varit med i upproret; Anund skulle också vara
konung öfver en del af landet och stå på böndernes
sida, om konung Olof företoge något emot deras vilja.
Konungen Olof var sålunda räddad och konungadömet
bibehållet inom Uppsvearnes gamla från gudarna
härstammande konungaätt. Men sättet, hvarpå det skett,
kränkte djupt den gamle konungens stolta sinne, och
efter denna tid trifdes han ej mera i Upsala, utan
skall hafva tagit sitt säte i Vestergötland. Men Olof
gjorde, hvad mången icke gör honom efter – tog lärdom
af olyckan. Han blef mild och vänlig mot hvar man.
Till konung Olof i Norge sändes bud att möta
Sveakonungen i Konghäll för att vänskapligt göra slut
på striden. Båda konungarne infunno sig, det var om
sommaren 1022, och slöto de fred och förlikning med
hvarandra. Göta-elfven bestämdes som gräns mellan
båda rikena. Men vid elfvens utlopp låg ön Hisingen,
som lydde till hälften under hvartdera riket. Midt
på ön låg en mark, som ömsom lydt under Sverige,
ömsom under Norge, och om den beslöto konungarne att
kasta lott med tärning.
Först kastade Olof Skötkonung. Tärningarne visade
två sexor, och han sade då: »Nu behöfver icke vidare
kastas.» Olof Haraldsson svarade, i det han tog
tärningarne: »Gud kan nog, om han vill, gifva mig
ett lika godt kast.» Han kastade och slog liksom
Sveakonungen sexor all. Konungarne kastade andra
gången. Äfven då slog Sveakonungen sexor all. Då Olof
Haraldsson åter kastade, gick den ena tärningen itu,
så att der lågo tillsammans tretton ögon uppe. Bygden
tillföll således Norge. – Sedan förlikningen blifvit
stadfästad mellan konungarna, åtskildes de med mycken
vänskap.
Två år efter detta möte dog Olof Skötkonung,
och Anund Jakob blef konung i Sverige.
Med ännu i större häftighet och mera våldsamt,
än som Olof Tryggvasson gått till väga, sökte Olof
Haraldsson införa kristendomen och utrota hedendomen
i Norge. Härigenom skaffade han sig många ovänner,
och många begåfvo sig till den mäktige Knut, Sven
Tveskäggs son, som nu var konung öfver både Danmark
och England, men äfven gjorde anspråk på Norge efter sin
far och farfar. Vid den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
