Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Kristendomens strider med och seger öfver hedendomen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fullbordan och sitta till doms öfver det onda och det
goda. Den nya lärans Adam och Eva voro Asalärans
Ask och Embla, och det underbara i den nya läran,
Guds menniskoblifvande och hans vandring och lif
bland menniskorna på jorden, föreföll våra fäder
alldeles icke underbart. Så hade Odin uppenbarat
sig många gånger, och Thor likaså, Härtill kom
ytterligare, att nordbons gudalära – liksom all
religion, som dyrkar flere gudar – ingalunda var
så sluten, att den ej öppnade himlen för en ny
gud, om hvars makt man i viss mån var förvissad,
och slutligen arten i fädrens skaplynne att ej
vilja sträcka sitt välde öfver det omöjliga –
menniskotanken. Derutinnan stodo de långt framom sin
tid, och en dansk historieskrifvare berömmer med
skäl den fördragsamhet, som vid många tillfällen
uttalade sig hos hedningarna, en fördragsamhet och ett
erkännande af andras öfvertygelse, hvaraf ingalunda
kristendomens målsmän denna tid kunde berömma sig. Vi
behöfva blott påminna om Olof Tryggvasson och Sigrid
Storråda i Konghäll. Hvad Sigrid der yttrade kan
anses för uttryck af nordbons tänkesätt i allmänhet
i afseende på den nya läran.
Å en annan sida var det naturligt, att äfven många
svårigheter skulle möta kristendomens antagande och
i främsta rummet de hennes läror, hvilka anföllo
nordbons i religionen grundade begrepp om ära och
heder. Enviget, sjelf hämden och sjelfmordet –
också en af vägarna till Valhall – voro derför i
hedendomen det, som gaf de kristna presterna det
svåraste arbetet. Detsamma var förhållandet med
allt, som i någon mån stälde i skuggan de seder,
hvilka hade sin grund i fädrens lifsåskådning. Och
det är ganska naturligt, att trädets utsida, dess
bark och grenar, äro lättare åtkomliga än dess inre
och ädlare delar, dess kärna. Kärnan i våra hedna
fäders lefnadsåsigt var ett mod, som icke blott
trotsade faran, utan som med förakt uppsökte henne,
och dertill ett frihetsbegär, som gjorde hvarje annat
band olidligt, utom det han sjelf på tinget i männens
krets antagit och erkänt för lag.
Att då fördöma hans Valhall och göra hans gudar till
mörkrets och ondskans makter, att tala om en enda Gud,
som fordrade och befalde sin uteslutande dyrkan, att
til denna Guds tjenst borttaga ur hans arbetsfordrande
lif hvar sjunde dag, på hvilken intet arbete fick
förrättas, vidare att neka honom äta hästkött, ofta,
såsom på Island, nödvändigt, der knappast annat
kött stod att få, slutligen att beröfva fadern hans
visserligen sällan utöfvade, men erkända rätt att
afgöra om hans nyfödda baras tillvaro, allt detta var
sådant, som skulle försvåra kristendomens antagande
och göra den för nordbons kraftiga sinne »allt för
blödig och vek». Lika svårt hade våra fäder att fatta
den läran, som förbjöd dem att lita på sig sjelfva,
och vanda, som de voro, att tänka sig lifvet i »det
andra ljuset» såsom en härligare fortsättning af
lifvet på jorden, det vill säga att tänka sig det
som ett lif af strider och kroppsliga njutningar,
kunde kristendomens himmel med sina dunkla, okända
fröjder ej för dem ega någonting lockande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
