Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Birger jarl och konungarne i Norge och Danmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gingo så påskdagarna till ända. Föga kunde då jarlen
eller någon annan under de glada och festliga dagarna
på Kungs-Lena ana, att det var sista gången man
fröjdade sig tillsammans med den ädle och intagande
norske konungen och att hans undergång var så nära
för handen.
När Hakon återkommit till Norge, drog han en dag ut på
jagt med sitt folk och hundar, såsom han ofta plägade
göra, ty det var ett nöje, som han högt älskade. Om
qvällen, när han kom hem, insjuknade han häftigt,
och blott ett par dagar derefter var han död.
Man kan lätt föreställa sig de omgifvande männens
sorg. Större var dock faderns, den gamle konung
Håkons, och svärfaderns, den svenske jarlens.
Vi hafva sett, att Birger jarl icke oväsentligt
bidrog till den fredliga lösningen af stridsfrågan
mellan de danske och norske konungarna. Han beskyldes
derunder af Norrmännen att för mycket hålla med
Danskarna, utan att dock derigenom på minsta sätt det
goda förhållandet stördes mellan Sverige och Norge.
Sjelf ingick jarlen kort derefter fred och förlikning
med konung Christofer utan någon bemedling från konung
Hakons sida.
Mycken oro herskade denna tid i Danmark. Men vi böra,
för att rätt förstå hvad som nu der tilldrog sig,
kasta en blick tillbaka till Valdemar Sejer, med
hvilken Danmarks lysande, men korta storhetstid var
ändad.
Sägnen förtäljer om konung Valdemar, att han en
dag – det var mot slutet af hans regering, sedan
hans äldste, mest älskade son var död, och han
skiftat riket mellan sina öfriga söner, så att den
äldste skulle vara konung, men de öfrige, ehuru de
fingo hertigdömen, honom underdåniga – folksägnen
förtäljer nu, att konungen en dag, just som han
skulle stiga till häst, blifvit plötsligen stående
liksom fastnaglad, och att han länge förblifvit i
den ställningen alldeles försjunken i djupa tankar.
Omsider trädde en riddare fram och sporde honom,
»hvad han så djupt grundade på». – Då for konungen
upp och sade: »Drag genast öfver till Kullamannen,
herr Thord Knutsson, och skaffa mig att veta, hvad det
var jag tänkte på.» Riddaren skyndade bort och frambar
konungens ärende för »Kullamannen», en spåman, som
bodde öfverst på Kullens topp[1].
Kullamannen svarade:
Din herre och konung tänkte uppå,
huruledes det skulle hans söner gå,
när han var gången af lifve.
Men säg honom det för sanningen så,
att örlog och tvedrägt skola de få;
dock skola de alla konungar blifva.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
