Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Magnus och Erik, 1355-1359
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Birgitta, som dock talar om drottningens
»verldsliga seder», vet något att invända emot hennes
äktenskapliga trohet, utan tadlar snarare både henne
och konungen, emedan de beslutat lefva tillsammans
som syster och bror, sedan de fått tvänne söner.
Emellertid är det obestridligt, att konungen visade
denne man en alldeles ovanlig gunst, äfvensom
att han med ens dyker upp i historien. Ungefär
vid denna tid, då konungens yngre son Håkan såsom
myndig konung tillträdde regeringen i Norge, blef
Bengt Algotsson upphöjd till hertig i Finland och
i norra och södra Halland[1].
En så stor ära kunde
icke annat än väcka afund och harm hos de rika
och mäktiga svenska slägterna, och hatet vände
sig ej blott mot hertig Bengt utan emot konungen
sjelf. Såsom orsak till detta de stora slägternas
hat till Bengt har man angifvit den omständigheten,
att Bengt skilde sig från sin andra fru Ingeborg, en
dotter af Ulf Ambjörnsson (Sparre); men det kan icke
med historisk visshet sägas, om han verkligen varit
gift med denna Ingeborg. Dock är det å andra sidan
visst, att Sparreslägten företrädesvis nämnes såsom
fiendtlig mot Bengt Algotsson. Carl Ulfsson till Tofta
var den nämnda Ingeborgs bror, och hennes morbror var
den mäktige Erengisle Sunesson, Orknöingajarlen,
och båda dessa utmärkte sig i förföljelsen mot den
nyutnämnde hertigen.
En annan för denna tid märkelig man var Orm
Östensson. Han utnämndes till konung Håkans
i Norge drots 1350, men man känner för öfrigt
föga om hans slägtförhållanden. Han synes hafva
varit befryndad med svenska ätter, må hända genom
sitt gifte, äfvensom han haft gods i Sverige. En
uppkomling, liksom Bengt Algotsson påstås vara, synes
han hafva stått i godt förhållande till denne. Bådas
maktperiod blef ungefär lika lång.
Hvilka nu än orsakerna må hafva varit till det
stora missnöjet med Bengt, i någon mån gaf han
visst anledning dertill sjelf, och sparade säkert
icke hvarken på höga ord eller låter, när det gälde
någon af hans ättstore motståndare, liksom han visst
också genom mången egenmäktig handling gaf fart åt
det onda talet om sig, ehuru det äfven å en annan
sida är klart, att, då man talade ondt om kungen,
måste man äfven tala ondt om hans gunstling. Så
indrog han den kort förut döde erkebiskop Peters i
Lund efterlemnade gods, medan dennes efterträdare var
frånvarande i Avignon för att utverka åt sig påfvens
bekräftelse af valet. Saken kan visserligen förklaras
såsom berättigad, betraktades visst också så till
och med af Johan Guilaberti, när enligt brefvet i
Jönköping 1351 erkebiskop Peter var en bland dem som
stälde sina gods och erkebiskopsstolens inkomster
såsom säkerhet för lånet, men det väckte dock mycken
förbittring och naturligtvis i första rummet hos
efterträdaren erkebiskop Jakob, som också slöt sig
till Bengts fiender.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
