Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1809, 1810
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
honom, Alexanders myndling och genom ryskt inflytande
satt på Sveriges tron, till konung, blefve Sverige i
sjelfva verket ingenting annat än en rysk lydstat,
hvars konung sannolikt skulle finna sig föga
bunden af en statsförfattning, tillkommen genom en
statshvälfning. Huru ginge det då med den nu vunna
friheten? Huru med revolutionsmännen? Huru skulle
för öfrigt sonen behandla den oefterrättlige fadern,
och hvilken inverkan skulle denne kunna utöfva på
förhållandena inom Sverige? Sådana och flera andra
frågor i samma riktning voro svåra att nöjaktigt
besvara, och intrycket af Sveriges lidanden under
de sista åren af Gustaf Adolfs regering var ännu
alltför lifligt, att man ville utsätta sig för att
i en framtid se dem förnyade. Utsigten att genom
prinsens af Augustenburg val till tronföljare vinna
Norge såsom ersättning för förlusten af Finland,
samt derefter kunna med bättre hopp om framgång än
förut värna Sveriges sjelfständighet mot Rysslands
öfvermakt, var ock så lockande, att den bestämde
valets utgång, genom hvilket åter regeringspartiets
öfvervigt inom riksdagen omisskänligt röjde sig.
Redan i början af riksdagen hade ock ständerna egnat
en särskild hyllning åt de båda mest framstående
revolutionsmännen, Adlercreutz och Adlersparre,
hvilka, åtföljda af sina staber, enligt erhållen
kallelse, infunno sig i sekreta utskottets rum
å riddarhuset samt der af landtmarskalken, i de
öfriga talmännens och deputerades från samtliga
stånden närvaro, betackades för hvad de gjort
till fäderneslandets räddning. Såsom en särskild
nationalbelöning, fick Adlercreutz besittningsrätten
till Leckö slott och gods för 50 år sig tillerkänd.
Motpartiet, som legat under vid tronföljarevalet
och fann sig genom fotsatta stämplingar icke
kunna tillvägabringa någon förändring deri, sökte
derefter bringa det rådande partiet i förlägenhet
genom att visa sig ännu mera frisinnadt än detta.
Den 13 Januari 1810 väckte grefve Jakob De la
Gardie å riddarhuset en motion, att så väl adeln
som de öfriga riksstånden skulle afsäga sig alla
privilegier, förmåner och särskilda rättigheter,
all jord lika beskattas samt en ny representation,
»mera enlig med tidehvarfvets upplysning, med hvarje
medborgares rätt och det allmännas båtnad», i Sverige
införas. Med honom förenade sig grefve Erik Ruuth,
friherre C. L. Staël von Holstein, herrar C. L. Cock,
O. J. Lagerheim, A. Nordenstolpe, m. fl., hvaremot
grefve Adolf Göran Mörner; friherrarne Carl Henrik
Posse, Rudolf och Jakob Cederström samt herrar
D. von Schultzenheim, O. Pålman, L. Malmerfelt
och Axel Gabriel Silfverstolpe, ehuru medgifvande
behofvet af en förbättrad representation, som ej
grundade sig på ståndsskilnad, likväl bestridde den
nu väckta motionen såsom alltför omfattande och ej af
förhållandena påkallad. Den framkallade å riddarhuset
en så bullersam öfverläggning, att landtmarskalken
afslutade plenum. Vid det nästa, den 15 Januari,
framhöllo emellertid grefve A. G. Mörner, friherre
R. Cederström och herr D. von Schultzenheim så slående
de motsägelser, hvari dessa grefve
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
