Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen i Örebro, 1810
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det norska krigsväsendet genom truppernas
ändamålsenligare öfningar, bättre undervisning
åt underbefälet, samt beredande af tillfälle åt
officerarne till vinnande af ökade kunskaper
i krigareyrket. Äfven sjukhusen blefvo genom
hans försorg förbättrade. Redan 1805 hade han för
militärers och civiles barn af båda könen inrättat
ett uppfostringsinstitut, hvartill han af egna medel
köpte en egendom, hvilken han 1810 skänkte denna
inrättning. Hans gifmildhet var så utsträckt, att han
ofta nog nödgades, då den anlitades, hänvisa sökanden
till nästa månad, då prinsens aflöning utföll och
då han aldrig underlät att infria denna hänvisning.
Den allmänna tillgifvenhet, prinsen genom allt
detta vunnit i Norge, hade ock, såsom i det
föregående är visadt, hos de norske patrioterne,
med grefve Wedel-Jarlsberg i spetsen, väckt tanken på
önskvärdheten att i honom finna ett sjelfständigt och
med fri statsförfattning styrdt Norges konung, hvilket
åter gifvit Adlersparre anledning att arbeta för hans
val till svensk tronföljare, för att på detta sätt
tillvägabringa båda ländernas förening och bereda
Sverige en ersättning för Finlands förlust. Huru
dessa förhoppningar bestämde tronföljarevalet och
huru prinsen först efter lång tvekan antog detsamma
samt först efter det freden mellan Sverige och Danmark
var afslutad begaf sig till sitt nya fädernesland,
är förut berättadt.
Det intryck, hans personlighet här väckte, har af en
samtida blifvit på följande sätt skildradt: »Liten
till växten, fetlagd, något koppärrig, med ovanligt
kort hals, blossande kinder och blodsprängda ögon,
saknade han helt och hållet kunglig hållning. Hans
medfödda blygsamhet, jemte hans främmande brytning,
gjorde honom dessutom illa till mods i större
samqväm, och hans danska artigheter, med sina
ödmjuka ordvändningar, föreföllo oss svenskar
besynnerliga. Med ett ord, det första intrycket var
mindre förmånligt. Lärde man närmare känna honom, så
glömde man likväl snart dessa yttre brister. Lysande
egenskaper saknade Carl August visserligen; men han
var gudfruktig, arbetsam, ordhållig och välvillig, god
hushållare för egen person, gifmild mot andra, talte
ej sqvaller, hade ett redigt omdöme, med ett ord,
var en klok och älskvärd furste. Oaktadt alla dessa
egenskaper måste man dock i svenskens smak för allt
nytt söka grunden till den hängifvenhet, nationen
visade en personlighet, som här ej efterlemnat
något enda minne af sin verksamhet. Väl bevistade
han flitigt statsrådsberedningarna och kollegiernas
sammanträden, men yttrade sig aldrig der, tog ej
heller någon del i styrelsen. Han hade nemligen fattat
det kloka beslutet att under första halfåret endast
vara öra, för att sedan kunna handla med sakkännedom» [1].
Med ett stort jubel hade emellertid »den lille
prinsen» blifvit här mottagen. Äfven Carl XIII var synnerligen belåten.
Prinsen bemötte honom med största uppmärksamhet, var ifrig frimurare
och ännu ifrigare tobaksrökare samt var således helt och hållet i
den gamle konungens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
