- Project Runeberg -  Berättelser ur svenska historien / Tionde bandet. Carl XIII. Carl XIV Johan /
127

(1885-1886) Author: Carl Georg Starbäck, Per Olof Bäckström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kriget mot Napoleon - Norges förening med Sverige, 1814

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

till Göteborg, der äfven den tredje inträffade
under senare hälften af månaden. Den 28 Maj hade
kronprinsen landstigit i Carlskrona, och den 30 Maj
slöts i Paris fred mellan Sverige och Frankrike, hvars
nye konung då erkände Norges förening med Sverige.

Norges förening med Sverige, 1814.



Genom freden i Kiel tycktes Norges besittning hafva
blifvit för Sverige betryggad och således det mål
hunnet, till hvilket Carl Johan, allt sedan sin
ankomst till Sverige, oaflåtligt och med så mycken
oro sträfvat. Det visade sig likväl snart, att denna
så ifrigt eftersträfvade besittning icke ens nu
var säker. Prins Christian Fredrik, äldste son af
arfprinsen Fredrik, konung Fredrik VI:s farbror,
hade allt sedan Maj 1813 befunnit sig i Norge i
egenskap af ståthållare och generalguvernör. Han
ansågs allmänt såsom den mest framstående inom den
danska kungliga familjen. Född 1786, var han således
nu 27 år gammal. Hans odlade förstånd, hans behagliga
umgängessätt, hans smak för vetenskaper och konster
hade gjort honom allmänt omtyckt, och sjelfva hans
uppträdande i Norge, dit han, förklädd till matros,
måst söka sig väg mellan de engelska kryssarne, hade
stämt norrmännens sinne till hans fördel. Man visste,
att han flera gånger sökt få blifva ståthållare i
detta land och att han ifrat för upprättandet af ett
universitet i Christiania, hvilket allt, i förening
med hans väl beräknade tal och kungörelser, tillvann
honom ett allt större förtroende inom Norge, der man
visserligen i allmänhet icke hade någon förkärlek
för det danska väldet, men der man hoppades att i
prinsen finna en person, som kunde bidraga att göra
Norge oberoende så väl af Danmark som af Sverige.

Norge, som ursprungligen haft sina egna konungar,
hade allt sedan Kalmare-union varit förenadt med
Danmark och sedan enväldets införande derstädes
förlorat sista skymten af sin frihet. Det hade väl
icke i allmänhet blifvit af de danske konungarne
med hårdhet behandladt, men längtan efter ett
friare statsskick hade dock der blifvit allt mera
allmän. Genom fördraget i Kiel ansågo sig normännen
befriade från de band, som fäste dem vid Danmark, och
nu kunna sjelfve bestämma sitt öde. Prins Christian
gjorde ock sitt bästa att i Norge upptända det gamla
hatet mot svenskarne, och en förening med Sverige
föreföll norrmännen så mycket förhatligare, som man
förestälde sig densamma såsom en underkufning och
fruktade, att vår hersklystna adel skulle kasta
sig öfver alla civila och militära embeten. Man
trodde Sverige vara söndradt i ständiga partier,
underhållna genom vår fyrdelta ståndsförfattning, och
att svenskarne, nedtyngda af skatter, eftersträfvade
Norge endast för att till egen vinst utsuga det.

Nyheten om Norges afträdande i Kiel hade också
knappt hunnit anlända till Christiania, förr än prins
Christian och det parti, som

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 03:41:26 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sverhist/10/0137.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free