Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slutet af Carl XIII:s regering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kriget fått samma utgång, som det erhöll 1813
och 1814, så hade den förre franske marskalken af
stormakterna förklarats förlustig Sveriges tron,
likasom de öfrige Napoleons anhörige skildes från
sina troner. I enlighet med de å Wiener-kongressen
rådande legitimistiska åsigter hade utan tvifvel då
prins Gustaf blifvit svenska folket påtvingad, om
icke såsom konung, åtminstone såsom tronföljare, och
Sverige blifvit ett lydrike under Ryssland, hvarvid
troligen äfven 1809 års fria statsförfattning gått
förlorad och det nära obegränsade konungaväldet från
1789 blifvit återstäldt, äfvensom någon förening med
Norge då ej ifrågakommit.
Man kan visserligen anmärka, att utan Sveriges eller
snarare Carl Johans personliga deltagande i förbundet
mot Napoleon hade denne troligen gått segrande ur
striden, i hvilket fall Sverige återfått Finland och
blifvit tryggadt mot sin farligaste granne; men, om
striden så utfallit, hade Sverige i stället blifvit
en vasallstat under det franska kejsareriket och
måst underkasta sig kontinentalsystemet i all dess
stränghet; det hade då kommit i verkligt krig med
England, dess handel och näringar blifvit förstörda
och kommunikationerna med Finland så försvårade, att
Sverige haft föga nytta af detta landskap, hvilket
det ock, så snart Ryssland återvunnit tillräckliga
krafter, ej kunnat i längden försvara, i synnerhet med
England äfven till fiende. Genom sin anslutning till
Alexander vann deremot Carl Johan hans stöd så väl
för sin dynasti som för Norges förening med Sverige
såsom ersättning för Finlands förlust, och kunde
tillika genom sitt personliga inflytande hos de mot
Napoleon förbundne monarkerna värna och upprätthålla
Sveriges frihet och oberoende, hvilka sannolikt gått
förlorade, i händelse han följt en annan statskonst,
hurudan än den stora stridens utgång blifvit.
Efter denna strids slut hade Carl Johan i sjelfva
verket intet annat val än att fortfarande sluta sig
till Ryssland och England, ty Frankrike, som under de
föregående politiska förhållandena så ofta utgjort en
motvigt mot Ryssland, var nu söndradt inom sig och af
föga betydenhet i yttre hänseende. Rysslands kejsare
visade sig ock fortfarande såsom Sveriges pålitligaste
bundsförvandt, och otvifvelaktigt föranleddes detta
af hans personliga vänskap för Carl Johan och af den
erkänsla, han ansåg sig vara honom skyldig, ty för
ryska politiken borde ett vanmäktigt i sitt inre
söndradt Sverige, med prins Gustaf till påtvingad
konung eller tronföljare, vara vida att föredraga
för det Sverige, som nu, med återvunnet anseende inom
det europeiska samhället, styrdes af en öfverlägsen
personlighet, som intagit en ganska framstående plats
under striden mot det hotande franska universalväldet
och äfven sedermera förstod att ingifva de öfrige
herskarne både aktning och förtroende.
Hvad Sverige vunnit genom Carl Johans ledning af
dess utrikes politik visar sig bäst vid en jemförelse
mellan förhållandena 1809 och 1815, hvilka en af 1809
års män, statsrådet grefve von Platen, på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
