Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1823
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sedermera kunde gifva något stöd åt uppgifter i utländska
tidningar om tillvaron af sammansvärjningar mot
den nya dynastien och dennes osäkra ställning
inom Sverige, möjligen med särskild beräkning att
derigenom afskräcka den Leuchtenbergska familjen
från förbindelsen med svenska konungahuset. I sjelfva
verket fann man ock kort härefter i flera utländska
tidningar en ny med många tillsatser utsmyckad svensk
sammansvärjnings-historia, i alla dessa tidningar
affattad i nära nog samma ordalag, antydande ett
gemensamt upphof.
Hela tillställningen hade emellertid ingen annan
påföljd, än att en deputation från samtliga
riksstånden den 15 Mars uppvaktade konungen och
förklarade deras afsky för dessa ränker samt
försäkrade honom om deras tillgifvenhet för hans
person och hans ätt. Konungen tackade för detta
uttryck af svenska folkets känslor och yttrade,
att undersökningarna lemnat honom den hugnande
öfvertygelsen, det anläggningen icke egde något
svenskt ursprung.
Alla oppositionens framstående män hade deltagit
i denna deputation, och det finnes icke ringaste
anledning, att de haft någon del i den tillställning,
som föranledt densamma. Konungens person hade också
alltid varit fredad för deras anfall, ehuru hans
rådgifvare visst icke skonades och mot dem framstäldes
den ena anmärkningen efter den andra.
Så anmälde statsutskottet sex anledningar till
anmärkning mot konungens rådgifvare. Löjtnanten
C. G. Treffenberg anmälde en sådan mot
generaladjutanten för armén friherre M. Björnstjerna;
grefve Carl Henrik Posse mot statsministern
för utrikesärendena, och grefve Clas Fredrik
Horn icke mindre än 26 mot samteliga statsråden
och statssekreterarne, samt en särskild mot
statssekreteraren Qviding; men konstitutionsutskottet
underkände samtliga dessa anmärkningar med undantag
af ett par bland grefve Horns, som sammanföllo med
utskottets egna, samt af en bland statsutskottet,
riktad mot statssekreteraren för krigsärendena
B. C. Qviding för hans tillstyrkan att, i anledning
af rustningarna under förhandlingarna angående den
norska liqvidationsfrågan, det mindre kreditivet
blifvit lyftadt. För denna sin tillstyrkan blef han
af utskottet stäld inför riksrätt, men frikändes af
denna enhälligt, med anledning af de upplysningar,
som lemnats hemliga utskottet och af detta under
hand meddelats rätten, samt sedan det visat sig, att
Qviding endast expedierat hvad statsrådet enhälligt
tillstyrkt.
Emellertid hade konstitutionsutskottet i sitt
s. k. decharge-betänkande, hvari utskottet redogjorde
för utfallandet af statsrådsprotokollens granskning,
anmält tre anmärkningar mot konungens rådgifvare
i allmänhet; en mot statsrådsledamöterne samfäldt,
med undantag af friherrarne Skjöldebrand och Fleming
samt statssekreteraren Danckwardt, som i viss mån
afstyrkt besluten; tre mot statssekreteraren Qviding;
en mot statssekreteraren friherre Ehrenborg och en mot
statssekreteraren C. Klintberg. Utskottets betänkande
slutade dock med »uttrycket af den gemensamma opinion,
att konungens rådgifvares handlingssätt under den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
