Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - RIksdage 1840, 1841
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Af kabinettskassans räkenskaper för åren 1823—1839,
som nu tillstäldes utskottet, visade sig, att bristen,
som vid 1823 års början utgjorde, beräknad i svenskt
mynt, något öfver 97,000 rdr banko, sedermera år
ifrån år ökats, så att densamma vid 1836 års slut
uppgick till omkring en million rdr banko, hvarefter
likväl åtgärder blifvit vidtagna, genom hvilka skulden
minskats till omkring 776,000 rdr.
Dessa förhållanden anmäldes af statsutskottet
för ständerna; men då tillgöranden, som syntes
ega sammanhang med någon del af den inträffade
skuldsättningen, voro föremål för under pröfning
varande åtal inför riksrätt, ansåg utskottets sig
icke kunna föreslå rikets ständer att anvisa några
särskilda anslag till den ifrågavarande bristens
liqviderande.
Mot denna af utskottets majoritet fattade beslut voro
emellertid flera reservationer afgifna.
Utskottets ordförande grefve Clas Fredrik Horn
ansåg, att, sedan utskottet kommit i tillfälle
att för rikets ständer uppgifva kabinettskassans
brist, måste deraf följa, att den kända skulden
äfven erkändes och betalades, så vida icke rikets
värdighet, kredit och trygghet skulle äfventyras. För
utskottets majoritet måste således finnas stora
och vigtiga skäl för en opinionsyttring, hvars
betydelse och verkningar reservanten, under för
handen varande förhållanden, icke fattade och derföre
icke delade. Hvad han deremot tydligt funne, vore,
att om utrikesdepartementet lemnades så redlöst,
som utskottet nu tillstyrkte, skulle ingen om sitt
och rikets anseende ömtålig man, under uppfyllande af
den konstitutionela ansvarighetens fordringar, kunna
mottaga och utöfva det vigtiga statsministerembetet
för utrikesärendena. Reservanten förbisåge ingalunda
det formvridiga i att belasta kabinettskassan med en
mångårig brist, som genom en öppen förklaring till
ständerna vid föregående riksdagar kunnat förebyggas;
men då ansvarighet för detta fall vore utkräfd,
kunde intet giltigt skäl derifrån hemtas för ett
beslut att förlänga statens brydsamma belägenhet. Den
lättaste och för statsverket minst betungande utvägen
att afhjelpa bristen vore skuldens betalande på en
gång eller åtminstone den del deraf, som löpte med
höga räntor; men med den rådande opinionen torde dock
närmare öfverensstämma, om riksgäldskontoret erhölle
uppdrag att ombesörja den ränteliqvid och amortering,
som af utrikesdepartementet blifvit reglerad, och
härtill anvisades ett årligt förslagsanslag intill
nästa riksdag af 100,000 rdr.
För öfrigt voro reservationer anmälde af friherre
J. V. Sprengtporten, som yrkade ett bemyndigande
för utrikes statsministern att använda anslagen
å tredje hufvudtiteln till skuldens amortering;
af herr Emil von Troil och prosten C. F. Björkman,
som ansågo riksrättens befattning med tillgöranden
i sammanhang med ifrågavarande skuldsättning vara
öfvergående och således endast böra verka uppskof med
ständernas definitiva beslut i hufvudfrågan, men att
det emellertid vore nödigt, att ständerna förklarade,
huruvida statens medel under tiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
