Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vetenskaperna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillkom uttrycket af djupsinnighet. Vid erfarandet
af en vetenskaplig upptäckt, gjord af honom sjelf
eller af andra, spridde sig från de strålande ögonen
ett eget mildt sken öfver anletet, och det finaste
muskelspel gaf åt läpparne ett uttryck af leende,
hvari en hög grad af ädel inre njutning afspeglade
sig. Under vetenskapliga samtal omvexlade en
liflig framställning med små uppehåll för djupt
begrundande. Framställningssättet blef varmt, när
klara sanningar ej uppfattades af andra, hvilka ville
göra sina åsigter gällande. När hans bemödanden
att öfvertyga ej vunno framgång, blef han tyst;
men ett uttryck af inre obehag hvilade öfver hans
ansigte. Detsamma skedde, när personer hade nog liten
grannlagenhet att med innehållslöst tal borttaga
tiden, som för honom var så dyrbar.»
»I hela Berzelii väsen låg en öppenhet och
rättframhet, som i förening med enkelhet bildade
ett intagande helt. Hos honom fans det svenska
folkets hufvudkarakter uttryckt i sin vackraste
form. Förut obekanta vetenskapsmän, när de sjelfva
voro okonstlade, blefvo efter några ögonblicks samtal
med Berzelius lika enkla och oförbehållsamma som
han sjelf och tyckte sig redan länge hafva varit med
honom personligen bekanta. En lätt synlig förlägenhet
visade sig alltid hos den store mannen, då han var i
närheten af personer, som voro konstlade, öfverdrifvet
artiga eller försökte att smickra. Påflugenhet,
anspråksfullhet, uppblåsthet öfver inbillade
företräden blefvo snart modlösa vid anblicken af
Berzelii hållning, som annars alltid var den mest
anspråkslösa och naturliga. Det vanliga umgängeslifvet
hade för Berzelius intet behag; han visste dock
att ganska väl finna sig äfven i samhällets högsta
kretsar. Umgänget med vetenskapsidkare värderades af
honom högt. Så väl med dem som inom de familjer,
med hvilka han förtroget umgicks, älskade han
skämtet mycket, log åt det qvicka och njöt hjertligt
deraf. Ej blott kemiens idkare, hvarje vetenskapsman
ansågs af honom som en slägting. Förtjente män i
alla vetenskapsgrenar, när de voro behöfvande eller
saknade en plats för sin verksamhet, omhuldades af
honom med hjertlighet, och ofta utan deras vetskap
blefvo de genom hans tillgörande förhjelpta till
bättre omständigheter, och detta ej blott inom
fäderneslandet; äfven till främmande länders lärde
sträckte sig hans omtanke och lyckades, genom det
anseende han egde, vanligen i sina bemödanden. Det
ädlaste hjerta klappade i Berzelii bröst; ingen kunde
vara tacksammare än han, ingen mera rättvis. Der han
upptäckte dåliga egenskaper, underlät han dock aldrig
att uppskatta den förtjenst som fans. Den orättvisa,
som honom ej sällan vederfors, lade han aldrig på
hjertat; hans tanke var att det sanna alltid får rätt
– om äfven efter lång väntan; men den, som begått
orättvisan, kunde vara säker att se sina förtjenster,
när de funnos, rättvist bedömda af Berzelius.»
»Hans anspråkslöshet och fromhet härflöto ur den
renaste källa. Den hjertats fromhet och ödmjukhet,
som tidigt rotfästat sig hos Berzelius, blefvo ock
med hvarje dag allt renare. Från dessa, de ädlaste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
