Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vitterheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vitterheten.
489
Svenska dramatiken vann under detta tidskifte äfven
en betydande utveckling. Gustaf Adolf hade visat föga
sinne för den dramatiska konsten, och vid slutet af
hans regering var operahuset användt till lazarett
för kndtväfnssjuke, i afvaktan å dess anbefalda
nedrifvande, samt operett- och dramatiska teatrarna
inrymda i arsenalen eller f. d. De la Gardieska
huset ån. v. Carl XII:s torg, båda med alltför
begränsade hjelpmedel att kunna åstadkomma några
större dramatiska företeelser. Regementsförändringen
1809 medförde emellertid en förändring äfven
i teaterväsendet. Redan inom en månad efter
Gustaf Adolfs afsättning utfärdades befallning
om operahusets skyndsamma iståndsättande för sitt
ursprungliga ändamål, och i Juni 1809 förorH-nades,
att representationerna derstädes skulle begynna med
operan Gustaf Vasa. Äfven det »dramatiska sällskapet»,
såsom dramatiska teaterns personal benämndes, fick
nu tillåtelse att å operahuset uppföra sina större
stycken.
Det dröjde emellertid ännu några år, innan större
sångpjeser kunde gifvas, emedan de krafter, hvaröfver
man nu hade att förfoga, voro dertill alltför
ringa. Nya sångare och sångerskor måste anskaffas,
ny kör och ballet bildas, hvilket ock skedde genom
inrättande af sång-och dansskolor. Först i Maj 1812
kunde en större opera åter gifvas. Både sångscenen
och den dramatiska egde då flera ganska framstående
skådespelare och skådespelerskor, och de kungliga
teatrarne, hvilka, efter arsenalens brand i November
1825, måste begagna gemensam lokal i operahuset, till
icke ringa olägenhet för båda, hade flera nitiska
och skickliga styresmän bland sina första direktörer.
Den kungliga teatern kunde således åter verka rätt
mycket för den dramatiska både litteraturens och
konstens utbildning i Sverige, och dessutom fans
sedan 1813 en enskild teater å Djurgården, samt
sedan Mars 1842 en sådan, den s. k. Nya teatern,
inrättad af kaptenen Anders Lindeberg i hufvudstaden,
äfvensom flera skådespelaresällskap i landsorterna
uppträdde, så att tillfällen till dramatisk verksamhet
visst icke saknades. För det mesta gaf man dock å de
särskilda teatrarna öfversatta stycken. I synnerhet
upptogo Kotzebues dramer och komedier en längre tid
talscenen, likasom man senare flitigt öfversatte
fransyska talpjeser. Sångpjeser funnos ytterst få
inhemska och lånades sålunda nästan alla utifrån.
Utom de här ofvan omnämnda dramatiska arbeten af
Franzén, Hammarsköld, Ling, Afzelius, Almqvist,
Euphrosyne, Zeipel, Stagnelius, Nicander, Engström och
Ruda utgåfvos under cfcetta tidskifte sådana arbeten
äfven af Per Adolf Granberg^ Andebesvärjningen,
komedi i 3 akter, gifven 21 gånger 1810-1838, Svante
Sture och Märta Leijonhufvud, drani i 5 »akter,
gifven 42 gånger 1812 -1833, Den gamle Öfversten,
komedi i i akt, gifven 5 gånger 1817 och 1818,
samt Försonlighet, Kärlek och Hämnd, dram i 3 akter,
Jorimd, lyrisk tregedi i 3 akter, belönad med svenska
akademiens stora pris 1812, Karl Knutssons död,
tragedi i 3 akter 1823, Hilda, eller den nordiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
