Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Erkebiskopen Johannes Gerechini (Gerkesson)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
undandraga den svenska kyrkan den öfverhöghet,
som erkebiskoparne i Lund egt allt sedan 1152,
då kardinalen Nicolaus af St. Alban (eller Alba)
lemnade detta primat åt erkebiskop Eskil i Lund. Det
blef väl den gången blott ett försök, men en följande
erkebiskop gjorde det dock till verklighet. Erkebiskop
Johan utvidgade äfven de erkebiskopliga slotten
Biskops-Tuna och Biskops-Arnö, på hvilka senare
ställen han ofta uppehöll sig[1].
Ericus Olai, som
lefde under senare hälften af 1400-talet, och som
är bekant genom sitt historiska arbete – det första
hvilket vi hafva af svensk hand, bygdt på verklig
forskning i för handen varande handlingar och urkunder
– denne Ericus Olai yttrar om erkebiskop Johannes,
»att han sysselsatte sig med verldsliga ting, samlade
och utpressade pålagd skatt liksom konungens fogdar,
samt att han besvärade sitt stifts presterskap och
kyrkogods med allt för stort gästeri och andra
omkostnader. Sina kapitelsmedlemmar föraktade
han så väl vid rådplägningarna, som i den enskilda
sammanlefnaden. Med förnäma qvinnor hade han mycket
umgänge och mycken förtrolighet och blef derför illa
beryktad. Hans domkapitel varnade både muntligen och
skriftligen, men uträttade dermed intet».
Slutligen anklagade domkapitlet erkebiskopen hos
konungen. Detta skulle naturligtvis i ännu högre
grad reta det trotsiga sinnet, och när han 1417
vistades i Stockholm, utbröt hans vrede i uppenbara
och förargelseväckande våldsamheter. Han fick
nämligen veta, att den medlem af hans domkapitel,
som han mest hatade, vid samma tillfälle befann
sig i Stockholm hos Predikarebröderna.
Predikarebrödernes eller Dominikanernes kloster i
Stockholm låg sannolikt vid den nu varande
Svartmangatan och är af stor betydelse för unionstidens
historia. Vi påminna oss, hvilka svårigheter som
mötte bröderne att erhålla fast plats i Stockholm,
och att detta först lyckades vid Magnus Erikssons
kröning. År 1407 vid påsktiden hemsöktes Stockholm
af en svår eldsvåda, som lade »hela staden» i
aska. De trånga gatorna och de myckna trähusen
ökade eldens kraft. Omkring 1,000 menniskor skola
hafva omkommit. Vid detta tillfälle nedbrann äfven
Dominikanerklostret och flere af bröderna förgingos
i lågorna. Klostrets återuppbyggande begynte
oförtöfvadt, och var må hända redan nu så färdigt,
att bröderne kunde bebo detsamma.
Domherren och Svartbröderne sutto redan till bords
om qvällen, då deras måltid stördes af ett ovanligt
buller vid klosterporten. Snart hör man steg af
väpnade män och slamret af vapen genljuda i
hvalfven. Munkarne se förskräckta på hvarandra, men priorn
reser sig från sin plats och skyndar modigt att se
faran i ögat. Då slås dörrarna till matsalen upp
och beväpnade män skynda in. Priorn sökte hejda dem
och bad dem icke störa klostrets frid, men trenne
svärd riktades mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
