Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Befrielsekrigets fortgång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Staden Varberg öppnade genast sina portar för
Engelbrekt och med slottshöfdingen – det var Axel
Pedersson (Tott) – började han dagtinga. Herr Axel
ville väl ej lemna slottet, men till slut kom man
öfverens om, att Engelbrekt skulle tillsätta ny fogde,
som skulle uppbära skatten men herr Axel deraf hafva
halfparten.
Derpå tågade Engelbrekt nedåt Falkenberg, der han
träffade Herman Behrman. Denne hade uppfordrat Axel
Åkesson (Tott), som innehade Falkenbergs slott, men
fått ett nekande svar. Herr Axel hade högt svurit,
att han aldrig skulle uppgifva slottet, hvarpå
Herman Behrman stormat. Bönderne hade väl blifvit
efter en häftig strid med förlust tillbakaslagna,
men herr Axel hade tillika funnit, att han ej kunde
uthärda en dylik storm till. Han hade derför stuckit
slottet i brand och med sina håfvor stigit ombord på
skepp, som lågo i hamnen, samt seglat derifrån. När
Engelbrekt kom, var Falkenbergs slott en grushög.
Nu förenades båda dessa härafdelningar, och Engelbrekt
ryckte an mot Halmstad. Ryktet om hans framgångar gick
före honom, och borgarena öppnade genast stadsportarne.
Redan dagen derpå drog befrielsehären vidare
söderut. Det gälde nu Skåne. Men när Engelbrekt
kom ner emot Laholm, såg han på andra sidan Lagaån
ett helt läger. Han fick snart veta, huru härmed
förhöll sig. De skånske herrarne, som hört talas om
bondehärens otroliga framgång, hade beslutit att
sätta en dam för hans vidare framfart och derför
sammandragit en här, med hvilken de slagit läger
här på södra sidan om Lagaån midt emot Laholms väl
befästade slott. Må hända skedde detta också på konung
Eriks befallning.
Engelbrekt slog läger på norra sidan, och här
lågo båda härarna i flera dagar, utan att den ena
vågade angripa den andra. Att i fiendens åsyn öfvergå
floden hade också varit ett vågstycke, som åtminstone
Engelbrekt icke kunde låta komma sig till last. Det
kom slutligen till underhandlingar. Man öfverenskom
om fred mellan Sverige och Skåne, och den skulle
icke brytas förrän efter 12 veckors uppsägning från
hvardera sidan, af de svenske i Lund och af de danske
i Vadstena.
Derefter bröt Engelbrekt upp och tågade hem. I Arboga
hemförlofvade han bönderna.
Vi kunna lättare tänka oss än beskrifva den glädje,
med hvilken bönderne nu återvände till sina hem,
och det är ej att undra på, om Engelbrekts namn med
välsignelse nämndes af alla läppar. Bonden kände
inom sig lifligare än någonsin, att han var lagens
bästa värn. Med Gud och Engelbrekt hade han brutit
ned våld och veld – slikt kunde han göra än en gång
om så tarfvades.
Men framgång föder öfvermod, medvetande af att ega
makt plägar framkalla begär att visa den, att yfvas
i glansen af utförda stotverk och mandomsrön.
Något sådant spårar man ej hos Engelbrekt.
Fridsam och foglig var han alltigenom, och hans
oegennytta sattes aldrig på så hårdt prof, att den
svigtade. Engelbrekt står derutinnan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
