Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Knutsson blir rikshöfvidsman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nödvändigheten af en rikshöfvidsman lätt och
naturligt förklara sig. Och herrarne voro
ej sena att gå den allmänna önskan härutinnan till
mötes.
Ett sammanträde egde rum i Svartbrödraklostret, och
der kom man öfverens att utse 30 män, hvilka sedan
skulle välja rikshöfvidsmannen. Erkebiskopen, som
sjelf var närvarande, skulle förrätta valet. Dervid
skulle så tillgå, att en hvar af de 30 herrarne
skulle lemna sin röst hemligen till erkebiskopen,
som skulle sammanräkna dem och sedan tillkännagifva,
hvilken som fått de flesta. Innan man skred härtill,
utfäste man sig med ed »att vilja det hålla på riksens
bästa». – Den försigtighet, hvarmed man gick till
väga, är i ögonen fallande. Helt visst skulle mången
af valherrarne betänkt sig noga, innan han afgifvit
sin röst, om valet skett öppet. Nu deremot egde
de full frihet, utan att utgången kunde tillräknas
någon enskild af dem. Rimkrönikan säger uttryckligen,
att hemligheten vid rösternas afgifvande vidtogs som
ett medel för att ej åstadkomma träta[1].
Hvilka som vid valet kunde komma i fråga, var lätt
att förutse. Den främste mannen i landet genom
bragder och verklig, ej blott skenbar, makt var utan
all fråga Engelbrekt och vid hans sida den raske,
tappre, men hetlefrade Erik Puke. Näst dessa stodo
de båda förnämsta embetsmännen i riket, marsken och
drotset. Hade man frågat en borgare eller bonde, när
herrarne gingo till Svartbrödernes klostersal för att
förrätta valet, hvem han trodde att rösterna skulle
falla på, så hade han helt säkert sett förvånad på
frågaren såsom på en med händelserna alldeles obekant
man, så gifvet ansåg han det vara att Engelbrekt nu
liksom förlidet år skulle ställas i spetsen för
riket.
Men utgången blef ej sådan, som bonde och borgare
ville.
I klostersalen rådde allmän tystnad,
sedan erkebiskop Olof tagit plats för att hopsamla
rösterna. De af herrarne, som närmare voro invigde i
förhållandena, kunde väl på förhand ana utgången,
men ingen kunde dock med visshet säga den. Nu
börjar omröstningen. En och en af de 30 herrarne går
fram till erkebiskopen och hviskar ett namn i hans
öra, och erkebiskopen antecknar det framhviskade
namnet. Nu hafva de alla varit framme, nu nedskrifver
erkebiskopen det sista namnet. Nu reser han sig från
stolen för att förkunna utgången af valet.
Marsken, Carl Knutsson, hade fått 25 röster,
Engelbrekt hade fått fem och Erik Puke två.
Carl Knutsson var således rikshöfvidsman och man
hyllade honom såsom sådan och han gaf sitt löfte
tillbaka ,»att för all skada stånda».
Herrarne hade sålunda vunnit sitt syfte, emedan en
man ur deras krets stod i spetsen för riket. Men de
hade till en del uppgjort räkningen, som det heter,
utan värden. Den tid var i sjelfva verket numera
försvunnen, då herrarne ensamt kunde afgöra om rikets
gemensamma angelägenheter. Köpstadsmännen och bönderne
intogo nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
