Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Engelbrekts minne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lida främmande förtryck. Ett fritt och sjelfständigt
Sverige – se der hvad Engelbrekt ville, se der
betydelsen af hans sändning. Det var den granitklippa,
hvarpå ensamt ett svenskt konungadöme kan hvila
tryggt. Engelbrekts offentliga verksamhet kan liknas
vid en valborgsmesso-eld på denna klippa, betecknande
den svenska nationalitetens första vårdag efter en
lång vinter.
Och våren kom och sommarsol, men alltid strålade
hon skönast, när hön belyste den klippgrund, hvars
betydelse nu genom Engelbrekt lades i dagen. Ett fritt
folk, som känner och vet sitt väl, och en konung, som
handlar i enighet med detta folk, Sveriges lag under
konungakrona – det är, kan man säga, huvudinnehållet
af det bästa i vår historia.
Enkel och flärdlös, utan andra anspråk än dem, som
Sveriges lag lade honom i munnen, är Engelbrekt
för alla tider den svenska frihetens skönaste
målsman. Från de första stegen på den offentliga
bana, han genomvandrade, till den sista kan man
ej hos honom se en skymt af maktbegär för egen
räkning. Örebro slott, som han lät gifva sig i
förläning? – Rikshöfvidsmannavalet i Stockholm, som
väckte hans missnöje? – frågar man. Men slottet var
ett nödvändigt vilkor för att möjliggöra och betrygga
hans ställning bland rikets herrar, och missnöjet var
helt visst mera allmogens än hans eget, ehuru den
omständigheten att se riket öfverlemnadt i en ung,
opröfväd mans hand i ett ögonblick, då faran knappt
bekämpad hotade att återkomma, att se de afundsamma
blickar, hvarmed rikets herrar och män betraktade
ej blott honom, uppkomlingen, utan äfven hvarandra
– det kunde väl väcka både oro och missnöje hos en
verklig fosterlandsvän. Den verkliga makten var dock
Engelbrekts, så länge han lefde, och så länge rådde
också enighet bland de svenska herrarne. Folkviljan,
uttalad af Engelbrekt, tvang alla dessa herreviljor
tillsammans.
Detta är det tredje söm knyter vår kärlek fast vid
Engelbrekts minne. Hans storhet ligger nämligen
ej blott deruti, att, han redde oss den främmande
förtryckaren af landet ut. Äfven den inhemske
förtryckaren, de förnäma herrarne, de store i landet,
tvingades genom honom att se bonden an med andra ögon
än förr. Allmogen var ej mera ett viljelöst redskap,
en mark att förtrampa, men väl att stödja sig på för
en hvar, som ville Sveriges väl; allmogen betydde
något nu, dess vilja måste vördas<footnote>
En omständighet som här förtjenar omnämnas och
som visar att Engelbrekt hade tankar för mera än de
politiska stormar, hvilka han betvang, är den, att han
var den förste som fattade tanken att genom en kanal
förena Saltsjön och Mälaren. Han började till och
med gräfningar för detta ändamål, ehuru arbetet icke
blef fullbordadt.
Rimkrönikan säger derom så:
Medan de herra den dagtingan (i Halmstadt) hafva
begynte Engelbrekt i Telje grafva,
han mente göra en graf så djup,
att man skulle fara med skepp der ut.
Det kunde då ingen gång hafva,
och ingen kunde så djupt grafva.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
