Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Knutsson riksföreståndare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
konungen och hyllade riksföreståndaren samt svuro att
hjelpa honom »med makt och råde».
Sålunda blef då en ända på striden mellan Carl
och drotsen.
Nu vände sig Carl mot sin svåger Nils Stensson
på Stegeborg. Denne hade, så fort Carl lemnat
Östergötland och drog till Elfsborg, åter börjat
fiendtligheter. Carl ville göra upp saken i godo
äfven med denne. Han skref till riksens råd och båd
dem möta vid Stegeborg, hvilket herrarne lofvade. De
skickade också ett bref till herr Nils, att han
skulle vara dem till mötes. Men herr Nils skrattade
åt herrarnes bref och sade: »Vilja de tala vid mig,
så kunna de komma hit. Törs marsken öfver Bråviken
rida, här skall han finna dem, som töras honom bida!»
Carl var på en mil nära Stegeborg, när budet kom med
herr Nils’ svar. Arla om morgonen dagen derpå red han
och de herrar och riddare, som voro hos honom, fram
emot Stegeborg. Man såg i skaran sjelfva erkebiskopen
och biskop Thomas samt Christer Nilsson och hans son,
Carl. Det var herrarnes mening, att Nils skulle komma
ut till dem, men detta gjorde icke herr Nils. Han kom
väl ut på den nedfälda vindbron, men der stannade
han och 30 män beväpnade med armborst stodo bakom
honom. Man underhandlade, men Nils förklarade: »Vill
ej marsken komma hit, så gör det mig detsamma.»
Då sände Carl erkebiskopen och drotsens svenner till
vindbron, men, de kunde ej få bättre svar. Herrarne
begåfvo sig till en klockarestuga i närheten för
att öfverlägga. Här sporde marsken dem till, hvad
de ansågo vara bast att under slika förhållanden
företaga. Herrarne stodo rådville. »Käre vänner»,
utbröt då Carl med hetta, »detta ärende måste få ett
slut, och mig synes bästa medlet vara att innesluta
dessa skalkar!» Erik Behrman var med i Carls följe,
och denne fick befallning att innesluta slottet från
södra sidan.
»I skolen ock här bida», sade Carl derpå och vände sig
till Carl Christersson, »I skolen innesluta slottet
från norra sidan, hjelp och folk dertill skall jag
nog skipa eder!» – Denna befallning innebar ett hårdt
prof för herr Carl. Det föll sig svårt för honom att
strida mot sin och sin faders frände och vän, på hvars
sida de kort förut befunnit sig emot Carl; men å en
annan sida kostade det hans förläning att vägra lyda
den gjorda befallningen. Han betänkte sig en stund,
och man kunde se, att han kämpade en strid inom sig,
men det ädla i hans sinne segrade, och historien
har en ridderlig handling att uppteckna. »Jag kan
det icke», svarade han, »och förr än jag tager mig
det uppå, återlemnar jag eder Ringstaholm.» Dermed
lemnade den ädle riddaren klockarestugan.
Riksföreståndaren såg förvånad efter honom. Men
Ringstaholm öfverlemnade han genast åt Erengisle
Nilsson (Natt och Dag på längden), och denne drog
emot Stegeborg och inneslöt det från norra sidan,
liksom Behrman från den södra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
