Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rådet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
spetsen för sitt beridna följe hafva mött den sköna
Cecilia, som åkte i en grön karm. Herr Olof helsade
ridderligt den åkande och tog af sig hatten för
henne, men märkte dervid, huru hans män icke
kunde tillbakahålla ett löje. Förundrad deröfver
efterfrågade han orsaken och fick då veta, att
den, för hvilken han så ridderligt hade blottat
sitt hufvud, icke var någon annan än konungens
frilla. Detta satte den hetlefrade riddarens
blod i svallning. Han lät inhemta den bortilande
vagnen, kullstjelpte den och drog ut den förskräckta
Cecilia, som han gaf tre slag med flatsidan af sitt
svärd. Dermed affärdades hon, sedan den förtörnade
riddaren tillika bedt henne helsa konungen, »att
denna hans kärlek kunde skilja honom vid land och
rike». – Harmen öfver denna skymf skall hafva väckt
hos Cecilia begäret att skiljas från Danmark och att
dertill förmå konungen.
Huru härmed nu än må vara, oron i Danmark var stor,
och Erik lemnade med sin Cecilia Danmark och begaf
sig, som vi veta, till Gotland. Då sammanträdde
Danmarks råd i Korsör och tillskref hertig
Christofer. Det var en af dessa många små tyska
furstar, som gerna ville tillbyta sig en konungakrona
och ett konungarike, om än så stormigt, mot det lilla
stycke land, som han kunde hafva att vänta i arf efter
sin fader, hertig Johan[1].
Det faller derför af sig
sjelft, att Christofer med nöje skulle mottaga danska
rådets bref och icke länge låta vänta på sig.
Men ej nog dermed. Vid sidan af den danska kronan
blänkte äfven en annan, den svenska, och Christofer
kastade genast blickarna på bägge. Det var i slutet
af Oktober, som danska rådet skref sitt bref,
och redan i November skref hertigen till svenska
rådet. Han talar här först om uppresningen under
Engelbrekt, huru den var riktad mot flere konung Eriks
tyranniske embetsmän, men hvilken oenighet likväl
blifvit bilagd i Kalmar. Derefter ordar han om, att
hans morbroder konung Erik icke velat i enlighet med
sina bref och löften emottaga regeringen i Sverige,
med mindre han kunde der, liksom i Danmark och Norge,
underkasta Sveriges lagar, slott och land sina
utländska och till äfventyrs grymma höfdingar. »Det
ginge ett allmänt rykte», säger hertigen vidare,
»att konungen vore sinnad genom pomerska vapen
tvinga Sverige att blifva ett arfrike under Pomern,
men då han (Christofer) nog kunde föreställa sig,
att svenskarne hellre skulle föredraga döden framför
förlusten af riksens rätt och frihet, så tillbjöde
han dem sin hjelp. Han visste icke med säkerhet,
om han egde arfsrätt till Sverige, liksom till
Norge, dock vore det allom bekant, att han hade sin
upprinnelse af svenskt kungligt blod[2]. Han vore så
mycket mer skyldig att skynda till Sveriges hjelp
mot konung Erik, som denne hans morbroder fattat
ett oförsonligt hat mot hans syster, hans moder,
och emot honom sjelf».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
