Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konung Christofer och presterskapet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Denne fiende var de högtstående och deras begär
att blifva en makt gent emot Sveriges folk, icke
i spetsen för detsamma. Men makt utan vederbörlig
betäckning af murar och jernklädde krigare var då
en otänkbarhet. Derför reste sig de många befästade
borgarne i vårt land, och de andlige herrarne följde
de verldsliges föredöme.
Erkebiskoparne i Upsala hade redan befästade
gårdar. Både Biskops-Tuna och Biskops-Arnö hafva
vi i det föregående hört talas om. Dessutom egde
de Gaddaborg i Gestrikland, ett slott som vi
påminna oss att Sven Sture för en tid bemäktigade
sig under Margaretas tid. Men vid den för Upsala
vigtigaste farleden, vid den, som ledde rakt upp
till erkebiskopens hufvudgård, der fans intet
försvar. Erkebiskop Nils insåg vigten af ett
starkt fäste vid denna farled såsom skydd för
erkebiskopsstolen mot de faror, som kunde hota
från Stockholmssidan. Der låg för icke länge sedan
ett fäste till skydd för konungen i Stockholm, dess
ramlade murar så godt som rykte ännu.
Till den ändan uppträdde biskop Nils inför Sveriges
församlade herrar och män på mötet i Arboga 1440 i
Oktober och sporde »om han, kronans ränta och afgäld
oskadd, måtte skifta till sig Almarstäk, der slottet
var bygdt uppå, med allt hvad som dertill hade legat,
så att han på Upsala domkyrkas vägnar gåfve jord
för jord, ränta för ränta, lika mot lika, ehvem hon
tillhörde, friborne män eller skattebönder, när han
deras goda vilja dertill kunde få.» Riksens råd och
män togo erkebiskopens begäran i öfvervägande och
lemnade det svar, att de ej kunde finna annat än att
erkebiskopens begäran borde bifallas, »hvar som icke
kronans skatter förminskades och andra egande läto
sig nöja, särdeles förty att det ej är och aldrig
var konungs Upsala öd, utan var med öfvervåld trängdt
dem af, som det atte, och nu sedan konung Erik lät
det sjelfviljandes bränna, då kändes hvar vid sitt.»
På grund häraf förunnade de församlade herrarne på
menige rikets vägnar och efter Sveriges lag värduge
fader erkebiskop Niklis »att på Upsala domkyrkas
vägnar lösa och skifta till sig Almarstäk med
allt tilliggande i vatten och land, när kronan får
fullt för fullt i sinom skatt och andra egande låta
sig nöja. Sedan kunde erkebiskop Niklis och hans
efterträdare på Upsala erkebiskopsstol obehindradt
hafva, bruka och behålla och bygga på Almarstäk, som
dem täcktes, med mur och träbyggning till slott eller
gård, som honom och dem och domkyrkan kan bäst komma
till nytta, mest derför att erkebiskopen varder oftast
till herredagen kallad och der sitter han konungen
och riket näst tillhanda både till land och vatten och
må dess yttermera vara riket och kyrkan till nytta».
Nu skyndade erkebiskop Nils att verkställa hvad som
sålunda på herremötet blifvit beslutadt, och under
de närmast följande åren finna vi den ena lotten
efter den andra komma i erkebiskopens ego. Gustaf
Anundsson Sture bekräftar 1441 den mellan hans
moder, fru Christina, och erkebiskopen förut gjorda
öfverenskommelsen öra byte af jord och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
