Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den inre styrelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på, hvem som skulle förestå Sveriges rike under hans
frånvaro. Förr i tiden skulle man dervid icke råkat i
villrådighet. Drotsen, rikets högste embetsmän, var
dertill sjelfskrifven. Men så var det icke nu. Dels
var icke förhållandet sådant mellan Christofer och
Carl Knutsson, som då var drots, att konungen ville
öfverlemna styrelsen åt denne, dels hade man under de
föregående åren blifvit vand att tänka sig en särskild
styresman, när konungen sjelf var förhindrad att
föra styrelsen, en styresman som man började kalla
riksföreståndare.
De riksföreståndare, vi hittills lärt känna, voro
utnämnda af folket eller, rättare, under större
eller mindre påtryckning af folket. Nu utnämnde
konungen sjelf riksföreståndare för Sverige. Dessa
riksföreståndare blefvo till antalet icke mindre
än fyra, nämligen erkebiskopen, lagmannen i Upland
Bengt Jönsson (Oxenstierna), Erengisle Nilsson och
Magnus Green. De skulle riket Sverige styra och råda
på konungens vägnar, beställa om myntet och tullen i
riket, att det hölles, som derom i Stockholm i rådets
närvaro blifvit beslutadt. »Och gifvom vi dem», heter
det, »full makt att skicka skäliga, goda män till,
som rätter skola och måga hålla öfver allt riket och
hvad tid de det göra skola och hvilka de vara skola
uti hvart biskopsdöme och hvad pligt de lida skola
som ej vilja sig låta nöja åt lag och laga domar. Och
när de fyre eller förskrifne värduge fader erkebiskop
Niklis med två af dem eder sammankallande varde, vårt
och rikets bästa och bestånd att förhandla, då bjudom
vi eder alla och hvar och en, att I dem deruti höruge
och följaktuge våren, liker vis som oss sjelfvom».
Från Lödöse begaf sig Christofer till Norge, der han i
Opslo kröntes af erkebiskopen i Trondhiem Aslak Bolt.
Ifrån Norge kom konungen åter till Lödöse, det var
i Augusti 1442. Han ämnade sig nu till Danmark och
utfärdade ett bref till Sveriges rikes inbyggare,
erkebiskop, biskopar, prelater, riddare, svenner,
köpstadsmän och menige allmogen, att lag och
rätt skall råda, våld och orättvisa strängeligen
bestraffas, konungens fogdar och embetsmän vara
ansvarige för öfverträdelser, och förbrytare i det
ena riket ej skyddas i något af de andra. Dermed
skildes Christofer den gången från Sverige.
I Danmark skedde konungens kröning den i Januari
1443. Den egde rum i Ribe i Jutland och skall hafva
varit utmärkt af en ovanlig prakt och ståt. Tyska
furstar buro regalierna. Hertig Adolf af Sleswig bar
svärdet, hertig Wilhelm af Braunschweig kronan, en
hertig af Schlesien spiran och en hertig af Bayern
äplet. Men vigtigare för Danmark än kröningen med
dess ståt och lustbarheter är en annan omständighet
som icke bör förbigås. Det är att Köpenhamn blef
Danmarks rikes hufvudstad.
Köpenhamns historia må väl förtjena några rader
i dessa berättelser. Första gång namnet Köpenhamn
förekommer i danska krönikor är år 1027. Knut den
store var då konung i Danmark och befann sig på en
Romresa. Olof den helige från Norge – berättas det –
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
