Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10. Sten Sture den äldre. Riksföreståndare eller konung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
behof göres och jag eder tillsägande varder, som vi
eder alla väl tilltro och hoppoms att I gerna gören.»
»Hvilke som sig till skogs begifvit hafva mot vår
döde herre och riket, de måga djerfvelige vara
och blifve härefter vid deras hus och hem. När
Gud fogar, att riksens råd sammankomma, då vilje
vi gerna vara behjelpelige, att det misstycke och
ovilja skall väl varda aflagd och tillgifven, om
de sig alldeles till freds gifva vilje. Desslikes
om den beskattning i Fjerdhundaland, beder jag Sten
Sture eder käre vänner och allmoge af Fjerdhundaland,
det I utnämnen sex förnumstige män af hvart edert
härad, fullmäktige på allas edra vägnar, så att de
möta mig på söndag nästkommande i Haga, der vill jag
ytterligare förhandla med dem om allas edert bästa.»
»Häruti, käre vänner, bevisen eder alla och hvar
särdeles, som vi eder fulleligen och väl tilltro och
I veten oss alla makt uppå ligger. I skolen ock med
Guds hjelp finna i sanningen, att jag vill gerna vara
eder till vilja, kärlek och godo, hvar jag kan och
förmår, derom våren utan tvifvel. I Christo faren
väl. Skrifvet på Stockholms slott, onsdagen för S:t
Eriks dag år 1470 under mitt och Stockholms stads
sigill»[1].
Detta bref visar oss bättre än något annat, hvad
som för ögonblicket var vigtigast af allt det
som ålåg den, hvilken befann sig i spetsen för
riket. Nödvändigheten af samdrägt mot fienden
– Christian och unionsvännerna – och valet af
riksföreståndare, se der de båda hufvudpunkterna. Man
skulle må hända väntat sig att finna en kallelse till
allmänt riksmöte för att öfverlägga och fatta beslut
om hvad som i båda dessa afseenden vore att göra. Men
betraktar man de rådande förhållandena något närmare,
finner man lätt, hvarför sådant icke kunde ske.
Det var icke blott den allmänna orsaken af väntade
fiendtligheter eller krigets fortsättning i följd
af Erik Carlssons ankomst i skären med danskt
krigsfolk. Utom denne herre och hans vänner och
medhållare samt de herrar, hvilka dessutom befunno
sig hos den danske konungen och af gammalt tillhörde
det fiendtliga eller unionspartiet, funnos inom
Sverige mäktige och ansedde män, hvilka genom ett
obetänksamt eller öfveriladt steg lätt kunde öfvergå
på unionsvännernes sida. Först en strid mellan dem,
hvilka voro eller ansågo sig vara berättigade till
främsta platsen inom riket, och så efter vunnen seger
en omkastning, en öfvergång af de besegrade till den
danske konungen, såsom vi sett så många exempel i det
föregående. Sådana män funnos nu i Sverige, hvilka med
stora skäl kunde göra anspråk på främsta platsen och
hvilka ogerna, ja, med ovilja och förtrytelse kunde
se Sten Sture endast så godt som genom en lycklig
tillfällighet – den nemligen att hafva befunnit sig
i Stockholm vid konungens död – hafva intagit det
framstående rum, som han nu verkligen intog. Sådana
män voro de båda Axelssönerne, Erik och Ivar, af
hvilka den senare tillika var den döde konungens måg;
en sådan var ock Nils Bosson Sture.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
