Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konung Christian drager till Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
var det nödvändigt att äfven riksföreståndaren
rättade sina mått och steg derefter. Brefvet från
Vadstenamötet till rådsherrarne i Stockholm visar,
att riksföreståndaren uttalade sin mening, sitt hopp
och sin förtröstan om rikets försvar ganska bestämdt,
och att han äfven förstod att lifva sin omgifning i
samma anda. Enligt rimkrönikan synes riksföreståndaren
omedelbart derefter hafva sammandragit folk att tåga
upp mot fienden. När han red upp ur Östergötland,
mötte han sin gamle vän och vapenbroder Nils
Sture. Deras samtal gälde den förestående striden,
som nu ej kunde undvikas, då konungen sjelf enligt
de tid efter annan inlöpande underrättelserna började
gå anfallsvis till väga.
Orsaken, hvarför man hittills gått så varsamt till
väga, får dels sökas deruti, att konungen sjelf visade
sig böjd att i det längsta undvika ett vapenskifte,
dels uti den hos mången svensk man rådande åsigten,
att freden var det önskligaste och att man borde
undvika allt, som på minsta sätt kunde frammana
eller påskynda krigets utbrott. Biskoparne voro de,
som företrädesvis hyste sådana åsigter, och framför
alla erkebiskopen Jacob Ulfsson. De voro derför icke
danskvänner. Sten Sture å sin sida insåg väl redan
från konungens ankomst till Sverige omöjligheten
att genom underhandlingar vinna något, men han var
för klok att onödigtvis draga öfver sig oviljan och
missnöjet öfver en möjligen olycklig utgång af en i
förtid öppnad fejd. Nu mera, när konungen sjelf tagit
första steget i denna riktning, ålåg det honom som
en pligt att möta honom med svärd i hand.
Om hvad som i detta afseende borde göras rådgjorde
nu de båda Sturarne. De voro vapengode män båda två,
bepröfvade i en rad af strider, och kände i botten
det folk, som de egde att använda mot konungens
riddarehär. Det rådde under samtalet en allvarsam
sinnesstämning hos båda. De hyste väl godt hopp, men
de kände äfven af erfarenhet de svårigheter och faror,
som de gingo till mötes, och faran för Sveriges land,
om vapenlyckan ej var dem blid nu, då konungen kommit
med en större här än någonsin förr, stod för ingen så
klar som för dem. Deraf kom det djupa och högtidliga
allvar, som stod att läsa i deras anleten, när de
efter öfverläggningens slut räckte hvarandra handen
till en besegling att våga allt för fosterjordens
försvar. De svuro att hafva hvarandra i broders ställe
och att hafva lif och blod osparda för hvarandra.
Herr Nils begaf sig till Dalarne att sammandraga
folket derifrån. Herr Sten tågade fortfarande norrut
och nalkades så småningom Upland, der han visste att
konungen sökte förskaffa sig fotfäste.
Sedan konungen fått sina förskansningar färdiga på
Brunkeberg, gick han med en betydlig afdelning af
hären inåt Upland. Lördagen den 14 September hade han
der ett stort möte med allmogen i Upsala. Erkebiskopen
befann sig på Stäket och så fort han fick
underrättelse om konungens förehafvande, skref han
derom till riksens råd i Stockholm. Om konungens
dagtingan med bönderna i Upsala skrifver han,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
