Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slaget vid Brunkeberg den 10 Oktober 1471
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
man och hvarje qvinna kände i sitt hjertas djup hvad
de hade vunnit genom denna seger på Brunkeberg. Deruti
låg varaktighetens vilkor för minnet af den 10
Oktober 1471. Och ju mera den första hänryckningen
hann sjunka tillbaka och de verkliga fördelarne kunde
träda fram i förgrunden, desto innerligare blef
tacksamheten mot Gud, desto varmare kärleken till
den man, som denna dag varit Sveriges sakförare.
Ännu bättre än samtiden kan efterverlden bedöma
frukten af denna dags arbete. Knappast hafva vi
svenskar vunnit en seger mera rent svensk än denna. Vi
hafva vunnit många segrar, som varit mycket mera
lysande än denna, segrar der fältherresnillet och
tapperheten haft tillfälle att visa sig i långt
större glans, men alla dessa segrar ligga helt
och hållet eller till en stor del inom ett fält,
som icke kan kallas fullt svenskt. Man nödgas der
se på förhållanden, som äro för Sverige väsentligen
främmande, en makt och ett inflytande, som vunnits
genom svensk tapperhet och krigslycka, men som
drager vår verksamhet och våra bästa krafter liksom
utom området för Sveriges eget verkliga väl. Det är
icke fallet med segern på Brunkeberg. Den är till
sitt upphof liksom till sina följder uteslutande
svensk. Sveriges frihet och sjelfbestånd var dess
enda både orsak och mål. Faran för Sverige att dela
Norges öde och blifva en dansk provins var stor och
hade otvifvelaktigt blifvit följden, om den danske
konungen segrat här; men desto större är äran för dem,
som genom sin tapperhet afvärjde denna fara. Evig
ära derför åt Sten Sture och hans män, riddare som
bonde!
Der lågo de kringströdda på slagfältet, alla
dessa tappre, hvilka denna dag gåfvo sitt varma
blod för Sveriges land. Tyste och namnlöse sofva
de sin segersömn. Men minnet vakar och beder,
och minnesvården är Sverige sjelft. Det kraftiga,
sekelgamla trädet, hvars rötter fuktats af Sveriges
ädlaste blod, det står ännu upprätt och talar om,
att kraft och mod och förmåga af sjelfuppoffring
funnits hos Sveriges män.
För oss, som se tilldragelsen öfver ett mellanrum
af fyrahundra år – för oss visar sig Brunkebergs
slag som en lycklig och välsignelserik fortsättning
af det arbete, hvilket begyntes af Engelbrekt. Han
och Sten Sture ställa sig för våra blickar vid
sidan af hvarandra, som den svenska frihetens och
sjelfständighetens yppersta kämpar.
Men natten sänkte sig allt djupare öfver Brunkeberget
och Sveriges hufvudstad. Och på Stockholms slott
kredensade fru Ingeborg och hennes fruar och tärnor
bägarne för den ädle herr Sten och Sveriges herrar
och män.
Under de följande dagarna uppsamlades och begrofvos
liken af dem som fallit i striden. De döda kropparne
lades på bårar och fördes i högtidlig procession till
den för dem utsedda kyrkogården, der de begrofvos
»som kristna män». Det öfriga folket jordades på
valplatsen, »att de ej skulle ligga för rampn[1]
och hunde».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
