Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sten Stures samtida bland de verldslige herrarne - Riksföreståndaren och de särskilda samhällsklasserna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
efterlemnade med sin husfru Cecilia Gren sonen Knut
Eskilsson, som halshöggs vid Stockholms blodbad.
Namnet Fleming tillhör äfven unionstiden[1].
Riksföreståndaren och de särskilda samhällsklasserna.
Räknadt från konung Carls död innehade hans systerson
oafbrutet i 27 år styrelsen öfver Sveriges land. Det
är klart, att en så lång följd af år, hvarunder en
oberoende svensk styrelse egde bestånd, skulle utöfva
ett stort inflytande på hela landets inre tillstånd
och icke mindre på sjelfva den styrelseform, som
Sverige derunder egde på riksföreståndarskapet. Vi
hafva sett detta från en början af helt och hållet
tillfällig och öfvergående natur så småningom blifva
en alldeles oomtvistad styrelseform, när konung icke
fans, vare sig genom dödligt frånfälle eller derigenom
att han genom olagligheter och vrånghet omöjliggjorde
sig sjelf. Långt ifrån att någon fråga numera
uppstår om drots och marsk, tages såsom alldeles
gifvet att en riksföreståndare skall tillsättas, när
riket af det ena eller andra skälet är konungalöst,
och strid råder endast om hvem som skall intaga den
höga platsen.
Erkebiskopen Jöns Bengtsson synes först hafva
fattat tanken att som riksföreståndare styra Sverige
till sin död. Sten Stures långa riksföreståndartid
synes liksom ett förverkligande af den djerfve
erkebiskopens tanke, ehuru det visserligen icke får
sättas i sammanhang med hans sträfvanden, utan med
deras, som tänkte sig Sverige såsom ett sjelfständigt
helt för sig. Sten stures riksföreståndarskap är en
fortsättning af Carl Knutssons konungadöme, blott
med borttagande af kronan.
Man finner också af tidens handlingar, huru
förändrad den synpunkt var, hvarunder man betraktade
riksföreståndaren, äfven bland rikets förnämsta,
mäktigaste och rikaste slägter. Man åberopar ej
blott vid riksföreståndarens tillsättande »gammal,
god sedvänja» och »lag», utan man börjar allt mer
och mer intaga undersåtens plats i förhållande till
honom. Han kallas företrädesvis »herren» och när
han tilltalas, begagnar man »edert herredöme». Ännu
tydligare framträder detta emot tidehvarfvets
slut, då riksföreståndaren offentligt talar om
»sina undersåtar» och äfven rikets främste män
kalla sig »hans herredömes undersåtar». Då får man
äfven någon gång höra honom kallas »furste» och
hans husfru »furstinna, han får sin plats framför
erkebiskopen, och utländingen kallar honom rent af
»vice-konung». Det är också ganska betecknande för
riksföreståndarens ställning att på ett kyrkomöte i
Arboga 1474 det beslut fattades, att den, som begick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
