Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Året 1519
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Erikssons bord i hvardagslag vankades salt kött, surt öl,
härsk sill och svart bröd.
Detta kunde dock smältas, men icke den föda, som hans
själ dagligen och stundligen undfägnades med. Många
unga danska ädlingar kommo litet emellan till Kallö
slott dels från konungen, dels från kringliggande
orter, dels vistades ock några för jemnan hos herr
Erik på slottet – och deras tal sins emellan var det
bittraste, den svenske fången hade att lida. Med stora
och stolta ord utmålade de storleken af den krigshär,
som konungen sammandrog, och hvilken oemotståndligt
skulle lägga det uppstudsiga Sverige till konungens
och Danmarks fötter. »Man skulle nu», heter det,
»bättre iakttaga sin fördel, än hvad man fordom gjort,
och leka med svenskarne en sådan lek, att så väl
af ridderskapet som af andra mäktige och rike män
icke många skulle blifva igen. En gödd och fet oxe
kunde man lätt finna orsak att döda, och sedan kunde
fattige danskar gifta sig med de rika svenska fruarna,
både frälse och ofrälse.»
Slikt tal fördes ständigt i den fångne svenske
herrens närvaro, och det var som om man bemödat sig
att riktigt håna Sverige, som nu ändtligen efter så
många års gensträfvighet skulle tuktas och i grund
qväsas samt komma under skatt eller blifva ett lydrike
under Danmark, liksom Norge hade blifvit.
Hvad den unge Gustaf Eriksson led vid allt
detta tal, kan man lättare föreställa sig, än
det kan beskrifvas. Ofta under sina vandringar i
skogarne omkring slottet föll han på knä och bad
innerligen till Gud om nåd och kraft för Sveriges
riksföreståndare, den ädle herr Sten, och för Sveriges
folk att kunna motstå den fruktansvärda fara, som nu
hotade. »Af ängslan», heter det, »blef han öfvermåttan
betagen, så att hvarken mat eller dryck kunde honom
väl smaka, om han ock hade blifvit bättre spisad,
än som skedde; hans sömn var honom hvarken rolig
eller söt.» Hans lidanden tilltogo i mån som den
tidpunkt nalkades, då ovädret skulle bryta löst
öfver fosterjorden. Han brann af längtan att bryta
sin fångenskaps band och skynda hem för att vid herr
Stens sida kämpa till seger eller död.
Till i slut kunde han icke uthärda längre. Äfven det
band, som låg i hans frändes förtroende till honom,
måste slitas för det, som med obetvinglig kraft drog
honom åter till fosterjorden. Det var om hösten
1519. Gustaf kunde hafva varit vid pass ett år på
Kallö, då han beslöt att fly från slottet. Tidigt
en morgon satte han sin plan i verket. Klädd i
bondekläder, tillryggalade han första dygnet 12
mil. Kallö låg i norra delen af Jutland nära staden
Aarhus, så att vägens längd försvårade hans flykt. Han
hade beslutat att söka smyga sig fram genom hela
halfön ned till Lybeck, der han visste att Sverige
tillgifne män funnos. Han sökte helst skogen och de
mest obanade stigar, och mötte han någon, gaf han
sig ut för en pilgrim. När han så nalkades staden
Flensburg, var det middag, och medan folket satt vid
sitt middagsmål, lyckades han smyga sig genom staden,
Här var han dock i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
