Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sten Sture den yngre dör
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fienden upptäckt herr Sten och skjutit på honom med
sina kartover, ett slags smärre kanoner, hvaraf eken
och stället fått sitt namn Skottek.
Om sjelfva striden äro fa underrättelser i behåll. Det
synes, som om Otto Krumpe genast anfallit, hvilket
äfven öfverensstämmer med andan i den här, som han
anförde. De utländske krigarne, hvilka sågo för
sig idel bönder, väpnade med spjut och bågar, men
deremot en ringa hop ryttare, togo nu såsom alltid
segern öfver en sådan motståndare för gifven. Denna
bondehärs forna segrar voro dels glömda, dels kända
blott genom berättelser, men säkert alltid förklarade
på ett sätt, som ingaf både hopp och visshet om att
de icke skulle förnyas.
Men herr Sten kände i grunden dessa bönder, hvilka
tillförene i så många strider trotsat faran och
afgjort fosterlandets öde. Med gladeligt mod och sann
förtröstan red den käre höfvidsmannen framför hären,
ordnande och uppmuntrande. Han red en yster häst,
en skäck, som var inöfvad att under striden både bita
och slå omkring sig. Som nu herr Sten red fram öfver
isen, kastade sig djuret oroligt åt ömse sidor, men
ryttarens säkra hand tyglade det och tvang det att
lyda hans vilja. Då kom en kula i hvinande fart öfver
isen – och de bestörta krigarne sågo herr Sten falla
till marken med sin springare. Kulan hade träffat
honom i låret, men också gått igenom hästen.
Häpnad och sorg grepo alla sinnen. I förstone trodde
man, att den älskade herren var dödskjuten, och man
skyndade till att draga honom fram under hästen. Då
fann man väl, att han ännu lefde, men han var alldeles
maktlös: en släde anskaffades, och den sårade fördes
i hast undan.
Blixtsnabbt spridde sig emellertid underrättelsen
om hvad som timat, och alla tankar på striden och på
fienden försvunno med detsamma. Hären upplöste sig och
drog sig i förvirring tillbaka, lemnande Vestergötland
öppet för fienden. Blott en tanke fylde hvarje bröst,
den att rädda den älskade riksföreståndaren.
Denne fördes uppåt Örebro, så skyndsamt, som det
kunde låta sig göra. Herr Otto Krumpe och danskarne
underläto icke att begagna sig af sin plötsliga seger
vid Bogesund, utan förföljde den undantagande svenska
hären. På Tiveden stannade denna, och der höggs en
bråte på skogen vid Ramundaboda och försvaret ordnades
af herr Sten, så mycket som det farliga såret tillät
honom att deruti deltaga. På kyndelsmessoafton
kom herr Otto tågande mot bråten och vågade en
storm. Det var fransmännen som fått uppdraget att
storma, och de gingo modigt fram, men blefvo så
emottagna, att hälften af dem stupade jemte tvänne
deras anförare. Prinsen de Brezé klagade hos konung
Christian, att hans folk blifvit lemnadt i sticket,
men då konungen icke fäste något afseende dervid,
lemnade fransmännen hans här och drogo hem.
Det såg mörkt ut för danskarne att här slippa
igenom. Tiveden tycktes för dem blifva ett annat
Holaveden, och vissheten om att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
