Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Samhällsförfattningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det bör dock märkas, att konungens högsta domsrätt
genom lagarne var bevarad. »Ville biskopen ej bondanom
rätt göra, då egde bonden våld att kära sig för sinom
konunge» – heter det.
Men utom dessa privilegier låg ett vigtigt vilkor för
kyrkans makt och inflytande deruti, att hon var så
skarpt skild från det öfriga folket. Presterne bildade
ett slutet stånd, som berodde af påfven i Rom, hvilken
genom dem ville beherska vårt land lika väl som den
öfriga kristenheten. Vi hafva härofvan framstält,
huru påfvarne gingo tillväga för att försäkra sig
om detta välde och huru genom celibatet och Skeninge
möte 1248 äfven den svenska kyrkan rycktes lös från
riket och gjordes till ett verktyg i påfvens hand.
Till hvad vi rörande denna sak omnämnt i öfversigten
vid medeltidens början hafva vi för öfrigt här föga
att tillägga.
Presterliga benämningar, som vi i det föregående ofta
hört omnämnas, äro kaniker och erkedjeknar. Den förra
benämningen var gemensam för alla medlemmarne i ett
domkapitel. Erkedjeknen var den förnämste mannen näst
biskopen i domkapitlet, och dernäst domprosten och
dekanen; dessa tre voro tillika prelater.
Länspresten var biskopens ombud i stiftet och stod till
värdigheten mellan biskopen och sockenpresterna.
Kyrkoområdet var indeladt i sju stift – Upsala,
Linköpings, Skara, Strengnäs’, Vesterås’, Vexiö och
Åbo – som styrdes, det första af erkebiskopen,
de öfriga af hvar sin biskop, hvilka åter i
domkapitlen eller de vid statskyrkorna anstälda
presterna (kaniker) hade rådgifvande myndigheter
vid sin sida. Vidare var hvarje stift indeladt
i vissa kontrakt, inom hvilka prostar såsom
vikarier utförde biskoparnes befallningar, då
desse ej funno för godt att sjelfve vidtaga sina
styrelseåtgärder. Församlingarna ändteligen voro
sammanslutna i socknar, hvilken ordning i vårt
land är lika gammal som kristendomen, och vårdades
der i främsta rummet af sockenpresterna. För
att åstadkomma enhet mellan alla dessa ett stifts
särskilda beståndsdelar höllos, på biskopens kallelse,
»prestamöten», till hvilka presterskapet borde
infinna sig för gemensam uppbyggelse samt för att
mottaga de uppmaningar och underrättelser, som
biskopen kunde hafva att meddela.
Men, såsom hvarje stifts presterskap hade sin
egentlige styresman i biskopen samt tillfälle
till gemensam andakt och undervisning i stiftets
prestamöte eller <I>stifts-synoden,</i> så hade biskoparne
och deras närmaste, kanikerne, eller med andra ord
hela kyrkoprovinsens representanter sin styresman i
erkebiskopen samt tillfälle ej blott till gemensam
andakt och undervisning, utan äfven till gemensamma
beslut, i provins-synoden. Genom denna anordning var
uppenbarligen högsta förvaltningen af svenska kyrkans
angelägenheter lagd i erkebiskopens hand, hvarför
ock biskoparne kallades erkebiskopens »lydbiskopar»
och aflade till honom på samma gång som till påfven
tro- och huldhetsed.
År 1474 hölls i Arboga en af erkebiskop Jacob Ulfsson
utlyst provins-synod eller kyrkomöte, såsom det nu
skulle kallas, der flera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
