Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gustaf Wasa och Lybeck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
krigsförnödenheter förband sig Lybeck att utskicka mot besoldning och för redlig betalning.»
Sällan har väl någon underhandling om förbund aflupit så utan svårigheter som nu mellan Lybeck och Sverige, och sällan har den hjelpande parten med en sådan beredvillighet och skyndsamhet utfört sitt åtagande. Redan i Maj seglade den lybska flottan in genom östgötaskären fram till Söderköping. Den förde ombord 900 välrustade knektar och ett litet antal ryttare. Befälhafvare för folket var Johan Stammel. Fredrik Brun var höfding – eller, som det ungefär vid denna tid började heta, amiral – på flottan. Gustaf skickade en af sina fältöfverstar att mottaga de främmande knektarne, men de vägrade att svärja trohetsed, innan de hade sett den herre, som de skulle tjena. Vid denna tid befann sig Gustaf i Upsala, men red genom natt och dag ned till Söderköping, och när knektarne fingo se den ståtlige och majestätiske riksföreståndaren, ropade de enhälligt, »att den herren ville de tjena!» Då lät Gustaf genast 500 man draga ned till Arvid Vestgöte och Peder Hansson framför Kalmar, de öfriga skickade han upp till Stockholm. Här hade han åter upprättat sina läger, sedan han fått friskt folk från Helsingland, Bergslagen och Dalarne. Men bondehären var ej lämplig att ligga framför slotten. Bönderne kunde strida tappert i skog och mark, men de kunde ej användas i årslånga belägringar, förnämligast emedan de måste under tiden äfven sköta sin jord. Derför lät också Gustaf nu de äldre och gifta karlarne draga hem och behöll endast de yngre och ogifta. Stockholm var emellertid inneslutet från landssidan, och numera syntes denna inneslutning blifva farligare, när tillika den lybska flottan kryssade i Östersjön, hvarigenom det blef svårare att få undsättning sjöledes.
Ett försök i detta afseende gjordes i Juli månad från Finland. Severin Norby hade der samlat så mycket lifsmedel, som han kunnat öfverkomma, och sände junker Thomas i Åbo att med några örlogsskepp föra denna undsättning till Stockholm. En gynnande vind förde fartygen öfver hafvet, och junker Thomas seglade med friskt mod in i Furusund, der han fälde ankar. Han ville nemligen först utspeja segelleden, om den var säker in till Stockholm, och utsände till den ändan en jakt, som också genast ilade undan mot staden till.
Men bakom en udde låg Erik Fleming med några svenska skepp, alldeles obemärkt af fienden. När han såg den fiendtliga jakten komma seglande, passade han på med sitt folk och skyndade fram samt tog i en handvändning jakten och fördelade dess besättning på sina skepp. Den tagna jakten bemannade han med sitt folk och lät den så vända samt styra kosan tillbaka mot de öfriga fiendeskeppen. Junker Thomas tog för gifvet, när han såg sin jakt så hastigt komma tillbaka, att den medförde vigtiga och oförmodade underrättelser, och steg derföre ned i en esping samt lät ro sig fram emot den återvändande jakten. Snart lade espingen till vid sidan af jakten, och så ifrig var junkern att komma ombord, att han ej gaf sig tid att kasta en blick omkring sig eller på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
