Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Severin Norby
- Skulden till Lybeck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Efter år 1526 hafva vi intet att skaffa med Norby i vår historia. Om hans fångna dotters öde känna vi intet. Severin Brun blef dömd till döden och afrättad på Stockholms torg i Februari 1527, såsom den der förgripit sig på svensk egendom, medan Sverige hade fred med hans herre Severin Norby.
Vi vända oss nu till de inre förhållandena i Sverige och först till dem, hvilka stodo dessa yttre närmast, nemligen penningeväsendet och bemödandena att fylla de behof, hvilka det ständiga krigstillståndet och den stora skulden till Lybeck fordrade. Tydligen är dock gälden till Lybeck härutinnan hufvudsaken, hvarför vi vilja taga en öfverblick af hvad som i denna fråga till denna tid blifvit åtgjordt.
Skulden till Lybeck.
Vi påminna oss att på den herredag, der Gustaf valdes till konung, Lybecks sändebud framkommo med sina fordringar, och att Gustaf der måste underskrifva deras handelsprivilegier, då han icke kunde godtgöra dem med penningar och ytterligare behöfde deras hjelp. Rådsherrarne voro äfvenledes af samma tanke som konungen. En enda af dem kunde dock icke ens af den för handen varande trängande nöden förmås att gifva sitt bifall till hvad som skedde. Det var Knut Eriksson till Lauko, lagmannen i Österbotten. Han såg i första rummet på det onda, som skulle följa af dessa handelsrättigheter, och ansåg faran att gå miste om Lybeckarnes hjelp mindre än att för all framtid lida af deras handelstvång. »Förr eller senare måste man ändock» – menade han – »bryta med hansestäderna, om man icke ville se riket gå alldeles under, och detta kunde lättare nu undvikas än sedermera, då svårigheterna torde blifva större». Vi påminna oss äfven att biskop Hans i Linköping, som icke var närvarande på detta möte, skref och förmanade till noggrann undersökning af de äldre fördragen med andra makter, innan man beseglade något med de lybske. Äfven han fruktade för större ondt i framtiden. »Den första vreden vore bättre än den sista» – skref han – »dock må de unge derför sörja, som det utdricka skola».
Under hela medeltiden hade hansestäderna, som vi veta, sökt för sig uteslutande bibehålla handeln på ej blott de nordiska rikena, utan äfven på länderna öster ut från Östersjön. De hade också derutinnan hufvudsakligen lyckats, ehuru deras öfvermakt snart nog framkallade medtäflare synnerligast från Holland och England. Flera af unionskonungarne hade gynnat de senare, och Hansan måste se upp för att icke öfverflyglas. Deraf nödvändigheten att underhålla stridigheterna inom unionsländerna, deraf ock Lybecks benägenhet att understödja det för sin sjelfständighet kämpande Sverige. Och aldrig hade för detta rike faran varit större än under den siste unionskonungen, aldrig understödet från Hansan nödvändigare. Lybeck kunde aldrig önska sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 23:43:24 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sverhist/3/0113.html
