Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Reformationen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
makten och dennes främste målsman, den så kallade romerske kejsaren. De ädle Hohenstauferne dukade fullkomligt under i denna strid, och när den siste Hohenstaufens hufvud föll för bilan på Neapels torg 1268, jublade Kristi ståthållare: »Glädje i himmelen och fröjd på jorden!» Ingen furste vågade derefter upptaga striden, och påfvarne togo och gåfvo kronor och dömde i furstarnes strider och sågo många bland dem formligen svära sig trohetsed som vasaller.
Denna påfvarnes verldsliga makt bröts först. Det var en konung af Frankrike, som hette Filip den sköne – han regerade mellan 1285 och 1314 och var sålunda samtida med Magnus Ladulås och Thorkel Knutsson – och han vågade uppträda mot den mäktige Bonifacius VIII och taga honom till fånga, hvaröfver påfven dog af harm. Hans efterträdare förmåddes att taga sitt säte i den franska staden Avignon, och detta hade åter till följd att år 1378 de italienske kardinalerna valde en särskild påfve. När nu kristenheten fick tvänne påfvar, hvilka hvar för sig genom att upptäcka den andras skändligheter sökte nedsätta honom i det allmänna anseendet, blef följden den, att påfvens anseende i allmänhet började vackla. Påfvens ofelbarhet grundade sig på folkets tro, men denna ofelbarhet försvann, folket kunde ej längre tro derpå, när den ene påfven bannlyste den andre. Derför föll påfvens verldsliga makt i spillror, och hans andliga undergräfdes med detsamma.
Det kyrkomöte, dit erkebiskop Olof Larsson vände sig i sin strid mot konung Erik och der vi sågo den svenske biskopen Nils Ragvaldsson förvärfva sig och sitt land så mycket anseende, kyrkomötet i Basel, var liksom de föregående kyrkomötena i Pisa (1409) och Costnitz (1414), sammankalladt för att råda bot på det onda.» Ty hvarje tänkande man insåg, att så som det då var kunde det icke få förblifva. Det enda, man vann på dessa möten, var emellertid den grundsatsen, »att ett allmänt kyrkomöte förestälde kristenheten och att dess beslut gälde mera än påfvens». Dermed afstannade försöken till en kyrkoförbättring från detta håll.
Kristenheten hade nu åter en påfve, men utan att låta varna sig af hvad som skett, nedsölade sig påfven – framför andra Sten Sture den äldres samtida Alexander VI (1492–1503) – till den grad i laster och utsväfningar af alla slag, att vår tid knappast kan göra sig ett begrepp derom. Och såsom påfven lefde, så lefde ock hans underordnade, presterne af alla grader. All kyrklig och sedlig ordning var på väg att försvinna. För att erhålla medel till alla slags nöjen fordrades penningar och för att anskaffa sådana begagnades alla medel. Derför var allt, äfven det allra heligaste, falt för penningar i Rom, då deremot utan penningar äfven den rättvisaste sak der förlorades. »Gud vill ingen syndares död, utan att han betalar och lefver!» yttrades offentligt vid påfliga hofvet.
Det indrägtigaste, men också det mest afskyvärda medlet att skaffa penningar var aflatskrämeriet. Det straff, genom hvars undergående syndaren skulle försona sig med kyrkan, förvandlades till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
