Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klockekriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skrifvelse Gustaf mottog i Vesterås den 25 Mars. Han hade omedelbart efter den 19, då hans ofvannämnda bref till dalkarlarne skrefs, begifvit sig till Vesterås, hvarifrån han den 23 skref till den missnöjda Vestmanlandsallmogen i de ofvannämnda tre häradena. Dalkarlarnes skrifvelse besvarades samma dag konungen mottog den eller den 25 Mars. Brefven äro af ett innehåll, som är vida skildt ifrån det man skulle vänta hos en herre med konung Gustafs häftiga sinne. Han talar lugnt och mildt, förklarar, förmanar och beder samt uttalar den förhoppning, att allmogen ej måtte taga något obestånd före, »utan blifva vid den huldskap, troskap och manskap, som I oss tidt och ofta lofvat hafva; der skall näst Guds hjelp ingen brist finnas på vår sida, der må I eder allvarligen till förlita!»
Det var samma dag som konungen utfärdade sitt tacksägelsebref till allmogen i Södermanland, Upland och Gestrikland. Sedan han återkommit till Stockholm, skref han den 31 Mars till Måns Nilsson på Aspeboda ett bref, hvaraf man ser, att han fullkomligt uppfattade den närvarande ställningens farlighet. »Käre Måns» – skrifver han – »I veten väl, hvad bref oss tillskrefs nu sistens af Tuna landsting, det föga bättre var än en uppsägelse på huldskap och manskap..... Efter vi i bullret för tre år sedan förnummo, att I bevisten eder troliga, derföre förese vi oss ännu till eder, att I äfven nu görer detsamma.» Konungen hade skickat dalbrefvet till Stockholm och låtit uppläsa det för borgarena der, hvilka utsett sändebud till Dalarne, och han beder nu Måns Nilsson vara desse behjelplig, att allt förderf måtte afstillas »besynnerligen för den läglighets skuld, som nu på färde var med konung Christian, hvilken till sommaren aktade göra något infall här på riket».
Dalkarlarne till behag hade Gustaf äfven afsatt fogden Lars Eriksson och satt Ingel Hansson i hans ställe, hvilken enligt konungens befallning skulle stämma landsting till en bestämd dag efter påsk. »I behöfven icke hafva den tanken till oss» – så slutade konungen sitt bref till Måns – »att vi hafva någon ogunst till eder, såsom eder tilläfventyrs kan föregifvet vara, förty all sådan tanke, den blifver nu alldeles förtagen för den trohet, I uti det förra bullret oss och riket bevisten och den I ännu, så hoppas oss, i detta buller bevisa mågen. I den förhoppningen säga vi eder gunst och vilja till.» Man tycker sig i slutorden icke otydligt märka, det konungen kände sin man, att han icke var fullt att lita till. Men så skref Gustaf både förut och sedan till sina motståndare.
Emellertid var förbittringen nu så stor i Dalarne att goda ord icke hjelpte. Sändebuden från Stockholm – de voro Björn Broms och Nils Guldsmed – hvilka tillsammans med konungens eget ombud, Staffan Henriksson, kommo upp till Dalarne för att afstilla bullret och lugna sinnena, måste, sedan de väl kommit öfver Dalelfven, på hemliga stigar öfver Gestrikland återvända till Stockholm. De fingo nemligen veta, att Måns Nilsson och Nils i Sörby utstält manskap vid alla färgställen öfver elfven, hvilka skulle gripa sändemännen, när de ville begifva sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
