Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Morden i Upsala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
följde han Rantzow och beröfvade honom tillförsel samt bragte honom i sådant trångmål, att det icke återstod honom någon annan utväg än att dö af hunger eller slå sig igenom. Rantzow lyckades slå sig igenom, men med en förlust af 1,500 man, 3,000 rustvagnar och 606 hästar. Hade Mornay haft tillräckligt med folk, hade Rantzow varit förlorad.
Underrättelsen härom mottog Erik i Örebro, der han höll krigsråd. För pestens skull måste det nu anlända krigsfolket förläggas i borgläger i Nerike och Östergötland, och konungen begaf sig sjelf till Vadstena. Det var här som han sammanträffade för sista gången med sin segerrike amiral Clas Christersson, och i slutet af samma (September) månad, i hvilken herr Clas dog, hade konungen äfven en annan motgång. Carl de Mornay och Jakob Henriksson hade närmat sig Rantzows läger i Elfsborgstrakten, men då de utan tillräckligt följe redo allt för nära det fiendtliga lägret, hvilket de ville taga i ögonsigte, öfverraskades de af fienden och blefvo tagne till fånga.
Konung Erik, som anländt till Vadstena den 28 Augusti, stannade der till den 4 September, då han af fruktan för pesten åter begaf sig norr ut öfver Norrköpingstrakten upp genom Södermanland till Svartsjö, dit han kom i medlet af månaden och qvardröjde till slutet af November, då han for in till Stockholm.
Så gick året 1566 till ända, och ett nytt år inträdde, som konung Erik sjelf i sin dagbok kallat »det olyckligaste i sin lefnad».
Vid denna tid var konung Eriks fruktan och misstänksamhet drifven till sin höjd. Han var fullt öfvertygad om, att en sammansvärjning mot honom fans bland den högsta adeln, med syfte att skilja Wasahuset från kronan och afskaffa det för densamma redan från begynnelsen förhatliga arfriket. I spetsen för denna sammansvärjning ansåg han Sturarne stå, rikets mäktigaste och mest ansedda slägt, inom hvilken han ock trodde sig finna den mannen med ljust hår, som, enligt hvad hans stjernor sade honom, skulle störta honom från tronen. Sannolikt var det skymfen mot Nils Sture — den befarade konungen — som nu i Eriks sinne framkallade en storm, hvilken han ej kunde betvinga, och den upprättelse, som han låtit komma den skymfade till del, tjenade blott som ett erkännande från hans sida, att han haft orätt, men kunde icke göra det gjorda ogjordt eller ens förtaga det bittra deri.
Och med Sturarne var hela deras slägt förolämpad. Leijonhufvuderna, Stenbockarne — alla konungahusets fränder måste känna en djup harm öfver hvad som timat. Och så gjorde konung Erik i sitt hufvud upp, att de hade sammansvurit sig mot honom, och så började han med sin gunstling Göran Persson samla bevis mot de sammansvurne för att formligen anklaga dem, och lifvakten förstärktes kring konungens person och hufvudstaden uppfyldes af spejare, och hemska rykten gingo om nattliga afrättningar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
