Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hertig Carl i Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Från slottet började man genast aflossa kanonerna, och dervid skall masten på hertigens eget fartyg hafva blifvit afskjuten. Carl seglade då omkring Hirvisalo, och österut derifrån, omkring en fjerdedels mil från slottet, fann han på udden Ruskiakallio nära Ilpois by ett lämpligt landstigningsställe.
Under det att hertigen som bäst var sysselsatt att landsätta sitt folk, ankom plötsligt Arvid Stålarm med sina ryttare från Åbo och anföll. En strid uppstod, hvarunder några man stupade för hertigen, men den stenfylda stranden hindrade Stålarm att med fördel använda sitt folk, hvarför han snart drog sig tillbaka till staden. Hertigen fortfor alltjemt att påyrka underhandling, och till slut beqvämade sig också herr Arvid dertill. Klockan 9 den 9 September skulle man mötas vid Kuppis källa.
Hertigen kom tågande med hela sin här — 12 fanor fotfolk och 500 ryttare — och Stålarm väntade honom med sitt folk i full slagordning. Genom någon Djerf rörelse, som icke af för handen varande underrättelser är fullt klar, lyckades hertigen afskära återvägen till staden för finnarne, innan ännu gisslan var utvexlad. Enligt hvad hertigen sjelf säger, började Stålarm tåga framåt och då ropade han åt sitt folk att vara på sin vakt. Gamle Joakim Scheel förbannade finnarnes trolöshet och befalde underamiralen Peder Stolpe att låta sina båtsmän med fälda spetsar rycka mot fienden. När så hertigens folk började rycka ned för backen, togo genast några af Stålarms knektar till flykten, och när hertigens kanoner började dundra, drog sig Stålarm skyndsamt bort på vägen åt Tawastland. Några skott skötos från Qvarnbacken[1] efter de flyende, men de förföljdes icke, utan hertigen tågade in i staden och började belägra slottet, som snart blef helt och hållet öfverlemnadt åt sig sjelft, sedan Stålarm, sannolikt till följd af opålitligheten hos sitt folk, nödgades att den 20 September aftåga inåt Finland.
På slottet förlorade man emellertid icke modet, oaktadt herr Arvid blef utestängd och faran förstorades, sedan hertigen inkommit i staden. Fru Ebba var själen i försvaret och med sitt mod lifvade hon äfven de andra förnäma fruarna, hvilka befunno sig der, såsom Arvid Stålarms, Axel Kurcks och Anders Boijes fruar. Slottet var också väl försedt, hade en besättning af 1,000 man och herr Arvid, som till en början stannade två mil från staden, hotade ständigt hertigen i ryggen. Sålunda tycktes omständigheterna ställa sig förmånligt för slottsfolket, och ett lyckligt försvar af slottet hägrade för fru Ebbas inbillning, der hon satt med sina döttrar och bevakade sin aflidne herres lik. Otvifvelaktigt skulle hon ock hafva fört sin föresats igenom, om icke förräderi kommit med i spelet.
Alla hertigens bemödanden tycktes till en början, vara fåfänga. Han uppkastade skansar på Qvarnberget, Vilkkiläbacken och Korpolaisberget, men det ihärdiga skjutandet från slottet med dess grofva kanoner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
