Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen i Linköping år 1600
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med konungen, så borde äfven de göra det. De voro med vapnen i händerna lemnade i hans våld redan tre dagar innan fördraget skedde i Linköping, derför kunde de icke beropa sig derpå.» — Dagen förut hade presterskapet inlemnat sitt svar å den till detsamma uppgifna frågan. »Man egde skäl att frukta» — menade de — »att, om Sigismund segrat, den sanna trosläran här i riket stått i fara, och derför hade de, som tillstyrkt detta krigståg, förhållit sig okristeligen och orättrådeligen mot Gud och fädernesland.» Flere biskopar hade besökt herrarne i deras fängelse för att förmå dem till bekännelse, men utan att lyckas.
Med afseende på herrarnes skrifvelser sporde hertigen ständerna, om de på det sättet ville af dem jäfvas? Till en början svarade ingen, men så började en och annan yttra sig, »att de kunde få dom efter Sveriges lag, antingen de ville svara eller icke», och nu ropade hela menigheten: »Vilja de icke svara, så kunna de tiga; vi veta väl ändå, hvad vi böra göra.» Hertigen tackade dem och vände sig derpå till grefvarne, frågande: »Hvarför de så tego?» Axel Leijonhufvud, som märkte, att härmed egentligen syftades på honom, svarade: »Jag kan ej finna, att någon sker förnär derigenom, att jag ej svarar förr än jag tilltalas.» Dermed var hertigen nöjd och gick ut.
Den 17 Mars fäldes domen. Axel Leijonhufvud talade till domarena och lade dem på hjertat att döma med samvetsgrannhet och rättvisa. »Besinnen» — sade han — »att här är ingen gåse- eller kalfvablod under dom, utan menniskors och våra medbröders; om I vid de värsta illgerningsmäns dom bören vara samvetsgranne, huru mycket mera nu, då det gäller de förnämligaste män!» Man satt helt tyst efter grefvens tal. Någre uppstodo och tackade honom, och från bönderne skickades en upp till grefvebordet, som å deras vägnar bekände, »att de denna saken icke förstodo, utan bådo herrarne dermed göra som de funno skäligast». Men nu kommo Erik Göransson och någre andre af hertigens tjensteandar i rörelse. De lupo omkring borden och uppsatte på de små skriftaflor, som då brukades, hvad man borde döma.
Derefter framlades på grefvebordet hvarje stånds beslut. Krigsbefälets och fogdarnes gick ut på lif, ära och gods. Det syntes grefvarne vara för strängt, och de uppsatte en annan lindrigare dom. Nu gick grefve Axel ut. Han förmådde icke öfvervara det slutliga afkunnandet af domen. Minnet af hans egna forna stämplingar, som voro långt brottsligare, slog honom, och Erik Sparres ord den 10:de ljödo anklagande i hans öron. Så snart han var utgången, blef domen uppsatt i enlighet med den strängare meningen.
Domen var till sitt hufvudinnehåll följande: Gustaf Banér, Erik Sparre, Sten Banér, Thure Bielke, Göran Posse, Christer Horn, Clas Bielke och Erik Leijonhufvud dömdes från lif, ära och gods, emedan de 1:o) brutit sina gifna försäkringar, hvarigenom de sjelfve dömt sig såsom otrogne och upproriske män och fäderneslandets förderfvare; 2:o)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
