Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kriget med Danmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kraft och framgång, att han redan den 27 Maj blef herre öfver densamma, sedan tvänne stormar blifvit afslagna. Ett bref, som skrefs från danska lägret på hösten samma år och som förvaras på kongliga biblioteket i Köpenhamn, innehåller en upprörande beskrifning öfver danskarnes framfart vid detta tillfälle. »En stor part blefve halshuggne» — heter det — »og somme ellers ihjælslagne; »thi der sværdet blef slöff (slödt) och bödelen kunde icke taale det længer, då blefve somme af dem ihjælslagen for deris pander af kölfver (kolfvar)».
Sålunda fann Carl vid sin ankomst Kalmar stad i fiendens händer. Men slottet höll sig ännu. Midtför detsamma låg Erik Urne med danska örlogsflottan, inspärrande så väl slottet som de svenska örlogsskeppen. På slottet var ställningen nu förtviflad. Besättningen utgjorde blott 400 man, lifsförnödenheter, äfven drickbart vatten saknades, och all förbindelse med det inre landet var afskuren. Budbärare, som skickades till konungen, föllo i fiendens händer. Vi kunna derför föreställa oss slottsfolkets glädje, då det den 11 Juni fick se den svenska hären komma antågande och ställa sig i slagordning med flygande fanor och klingande spel. Den utgjordes af 18,000 man till fot och 3,000 till häst, men till största delen nyuppbådadt och oöfvadt folk.
Den erbjudna striden antogs icke af danskarne, men den 12 Juni gjorde danska rytteriet ett utfall, som dock kostade 700 man i döde. Fyra dagar derefter gjorde Carl ännu ett försök att förmå Christian till fred, men förgäfves. Denne tillkallade förstärkningar från alla håll, äfven Sehested, som stod på väg till Jönköping. Den gamle, bräcklige konung Carl tycktes å sin sida i fältlifvet hafva återvunnit sina krafter. Med sin vanliga ifver vakade han öfver allt, och bud till och från de olika härafdelningarna och fältöfverstarne gingo och komma ständigt. Dock var det mera ett onaturligt uppdrifvande af lifskrafterna. Harmen öfver de fåfänga försöken att förmå »jutekonungen» till fred gaf sig luft i hans skrifvelser. Hans otålighet röjer sig i följande skrifvelse till riksskattmästaren Seved Ribbing. »Vi skrifve efter penningar» — heter det häri — »dem få vi intet. Vi skrifve efter skepp, galejor och lådjor. Dem höra vi intet af. Vi skrifve efter folk, krut och bly. Det få vi heller ingen besked om. Befalle ännu, om någon af eder är i lifvet, att I låten oss veta derom. Hade vi nu haft våre skepp, galejor och lådjor, då hade vi längesedan något godt kunnat uträtta. Men nu måste vi befallat Gud och tiden.»
Efter striden den 12 Juni höllo sig danskarne någon tid stilla. När Christian icke ville lyssna till några fredsanbud, företogs från svenska lägret en djerf ridt öfver gränsen in i Bleking. Här vid det gamla Avaskär på sju mils afstånd från Kalmar hade Christian år 1603 anlagt det efter honom benämnda Christianopel (Christians stad). Till en början kallades den befästade orten »Styr-Kalmar», emedan den var bestämd att hålla ett uppmärksamt öga på det svenska gränsfästet. Christian hade nu i detta fäste upplagt sina krigsförråd, och den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
