Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Samhällsförfattningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
konungens embetsmän utsågo städernas riksdagsmän. Hvarje stad egde att utse 6, stundom 4 eller 3 sådana; men de mindre städerna underläto ofta att skicka ombud.
Presterne hafva, såsom redan i det föregående på flera ställen blifvit omnämndt, intagit en väsentligen förändrad ställning i jemförelse med hvad som var beståndande under medeltiden, och omkring denna punkt vänder sig till en början vår historia. Det gamla privilegierade — medeltidens — presteståndet krossades genom den märkeliga riksdagen i Vesterås 1527 och de der fattade besluten, d. s. k. Vesterås recess och ordinantia. De gamla privilegierna, det andliga frälset (skattefriheten) och den andeliga domsrätten upphäfdes. Den domsrätt, som domkapitlen efter denna tid utöfvade, rörde endast ordningsmål inom ståndet sjelft, såsom vi af ett och annat exempel här ofvan kunna finna. Presterne förflyttades således inom samhället ifrån sin plats utom detsamma och underkastades allmän lag och rättegångsordning i likhet med det öfriga folket.
Vidare indrogs nu tionden till kronan. Deraf uppkom den så kallade kronotionden, hvilken dock utgjorde endast två tredjedelar af tionden; den återstående tredjedelen lemnades till presternes underhåll. En synnerligt vigtig förändring uppstod derigenom, att numera de kyrkliga embetenas besättande berodde af konungen, äfvensom derigenom att kyrkan förlorade sin rikedom, i det att kyrkogodsen åter gingo till kronan och adeln. Genom båda dessa saker kom kyrkan i ett underdånighetsförhållande till konungen i stället för det förhållande af likställighet, som var rådande dem emellan under medeltiden, på samma gång som hvarje beroende af Rom, äfvensom skatten dit upphörde. Medeltidsbiskoparnes rätt att uppbära konungens sakören gick äfven förlorad, något som medförde förminskning både i anseende och inkomster.
De grundsatser i afseende på kyrkans ställning i samhället, som så småningom gjorde sig gällande under Gustaf Wasa och kyrkoreformationen, hafva ingått i kyrkoordningen af 1571. Den antogs 1572 och bekräftades ytterligare sedermera. Genom Upsala mötes beslut af den 20 Mars 1593 antogs den evangeliskt-lutherska läran högtidligen till Sveriges stats-religion.
I afseende på kyrkoförvaltningen bibehölls mycket af det gamla, liksom mycket lemnades obestämdt. I spetsen för stiften stodo biskoparne och domkapitlen. Gustaf Wasa umgicks med tanken att afskaffa biskoparne och utbytte namnet biskop mot det af ordinarius eller superintendent men biskopsnamnet återtogs sedan och ingår äfven i 1571 års kyrkoordning, »Biskopar hvilka på latin kallas Superattendentes, Ordinarii eller Ordinatores» — heter det der. Omkring biskopen i domkapitlen sutto: domprosten, kyrkoherden, skolemästaren, lector teologiæ, poenitentiarius och sysslomannen, hvilken äfven skulle vara sacristian; äfven en decanus förekommer. Dock är denna kyrkoordnings stadga om domkapitlen mera att betrakta som ett förslag till hvad som borde blifva än som en bekräftelse på hvad som var. Den blef icke i något
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
