- Project Runeberg -  Berättelser ur svenska historien / Fjerde bandet. Gustaf II Adolf /
454

(1885-1886) [MARC] Author: Carl Georg Starbäck, Per Olof Bäckström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slaget vid Lützen - Konungens lik

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

tillbakadrifne – kom under nattens stillhet att bortföra trenne kejserliga
kanoner, hvilka stodo utan betäckning midt emellan båda härarne. Men
några musketerare i närheten föste med lätthet bort dem, hvarpå allt
förblef lugnt.

Så var då den blodiga slagtningen slut, och nattens kalla dimmor
svepte sig omkring de fallna, både sårade, döende och döde. Icke
mindre än en tredjedel af dem, som denna dags morgon med mod
och lust redde sig till den blodiga leken, var nu borta. Man
uppskattar förlusten i döda och sårade å hvardera sidan till omkring 6,000
man. Å de kejserliges sida hade utom Pappenheim tvänne generaler,
fem öfverstar och 6 öfverstelöjtnanter fallit. Bland de sårade befunno
sig begge Wallensteinarne, fader och son.

Å svenska sidan stupade fursten af Anhalt, öfverstarne Ysslar,
Gersdorf, Wildenstein, Löwenstein och öfverstelöjtnant Wolf. Grefve
Nils Brahe var dödligt sårad. Han fördes till Naumburg, der han dog
ett par veckor derefter, den 21 November. Bland de sårade voro
öfverstarne Winckel, Thurn och Schlick m. fl.

Men vår största förlust var den store konungen.

Konungens lik.



Knappt hade striden slutat, förr än hertig Bernhard af Weimar
utsände en skara soldater att söka konungens lik[1]. Det fans slutligen
under en hög af fallne, men utplundradt in på bara skjortan, sargadt
och söndertrampadt, höljdt af blod och med ansigtet liggande mot
marken.

Det kyller, som konungen burit i striden, fördes till Wien, den
gyllene kedjan, som hängde om hans hals, rycktes ifrån den döende
konungen af en westfalare vid namn Schneeberg, hvilken med
detsamma skall hafva ränt sitt svärd genom hans lif. Kedjan förvarades
sedan länge i Schneebergs slägt på slottet Heristall. Den ena af
konungens sporrar skall hafva blifvit såld till Holk och sedan kommit
till Danmark.

Men konungens svärd förvaras i Sverige. Rörande Gustaf Adolfs
svärd gick bland katolikerna en sägen, att det var förtrolladt. En
sabel, hvarpå en mängd besynnerliga figurer voro tecknade, såldes också
i Frankrike och utgafs för att hafva tillhört den svenske konungen.
Långt efteråt visades också detta svärd, såsom en dyrbarhet af första
ordningen samt undersöktes och beskrefs af de lärde, tills slutligen
bedrägeriet blef afslöjadt.



[1] Hallenus säger i sin skrifvelse till rådet, »att man genast (så snart man
förnam konungens död) begynte söka på den ort, der konungen fienden, som
allaredan derifrån viken var, senaste gången med småländingarne anföll, och är h. k.
maj:t der på marken (o, du högste Gud, trösta oss, som efterlefva) död funnen
vorden, hafvandes lagt sitt högstsaliga ansigte neder åt jorden.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 23:44:10 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sverhist/4/0462.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free